Jag ska nog lyckas -

En bild säger mer...

Jag beslagtog Kaggens USB-minne för några veckor sedan, och på det låg en jävla massa bilder från åren de senaste åren. Okej, kanske inte en jävla massa bilder, men många.
      Hur som haver var det en skön nostalgitripp. En riktigt bra bild kan betyda så mycket. En riktigt bra bild kan fånga hela känslan som var då - i rummet, i livet, i kroppen. Samtidigt är det ett minne. En bild hjälper en att organisera sitt minne, så att det aldrig förglöms. En bild kan vara rolig. Äcklig. Hysterisk. Cool. Vacker. Pinsam. Hjärtskärande.
      Jag fick min första digitalkamera när jag tog studenten 2005. Sedan dess har jag dokumenterat min vardag så gott som hela tiden. På högtidsstunder, fester, resor, matcher, träningar. Överallt. De enda bilderna som är försvunna är ifrån min första Umeå-resa med fotbollslaget 2005. De försvann när jag uppgraderade minneskortet. Det är för jävligt. Jag tror att jag har en fruktansvärt bra bild på Bot-mannen därifrån. Måste försöka få fram dem på något vis.
      Jag antar att jag är synonym med en kamera numera. Speciellt efter att jag köpte min videokamera... I början var det många som ryggade tillbaka så fort man tog bilder. Nu för tiden är det nog tvärtom. "Vart fan är kameran", typ.
      Just nu sitter jag och funderar på om jag ska bjuda in er till mitt stora bildarkiv, som rymmer på 12 dvd-skivor. Mmm, maybe. Kanske att det är ointressant för de flesta? Eller också kan det bli jävligt roligt för många. Det tål att tänkas på. Yes indeedeo.
      Tills dess kan jag visa några bilder från Kaggens USB som jag fastande för.