Jag ska nog lyckas

Näää...jag skojade bara när jag skrev att jag inte visste vart jag var någonstans igår. När jag skrev det så stod jag redan på golvet framför scenen i Globen.
     Därmed inte sagt att jag inte körde fel igår. Det gjorde jag. Flera gånger.
     Allting gick bra fram tills att jag kom till Stockholm - kanske för att det dittills hade varit raka vägen framåt... Jag hade förberett mig med diverse vägbeskrivningar från bland annat Eniro och hitta.se, så jag visste på pappret vart jag skulle svänga av någonstans - och jag hade också ställt kilometerräknaren så att jag på ett ungefär skulle veta när jag skulle svänga av.
     Det enda min blick var inställd på var att hitta skylten för Nybodakopplet - och tillslut kom den. Motorvägen var fyrfilig och skyltarna signalerade att det snart skulle delas upp i två tvåfiliga vägar. Jag såg skylten, den kom närmare, närmare, närmare, snart där, en liten bit till - där skulle jag ha svängt av!
     ...och ändå satt jag där och körde rakt fram - på väg in till Stockholm City. En stark känsla av panik spreds inom mig. Vad fan skulle jag göra nu? Jag visste att det skulle hända. Så jag fick åka en bra jävla bit innan jag svängde av på något jävla ö-område, där man tydligen var tvungen att betala avgift för att få komma in. Det var dock ingenting jag hade tid med så jag burnade förbi betalningsautomaten, trots att det var kamerabevakat, gjorde livsfarlig U-sväng, och vände om.
     Nu visste jag absolut inte vart jag skulle. Så jag svänge in mot Gröndal och snurrade runt lite. Helt vilsen. Efter ett tag kom jag ut på motorvägen igen, och jag tänkte att jag får väl göra om allting igen. Problemet var bara att jag då redan hade passerat avfarten där jag skulle ha svängt av, så nu var jag på väg in mot Stockholm igen. Det fanns ingenting annat att göra än att köra in på ö-området igen. Utan att betala igen.
     Så ännu en gång svängde jag till Gröndal, och där sick-sackade jag mig fram längs gatorna. Plötsligt hamnade jag mitt i en spårvagns-väg, varpå alla de förbipasserande människorna glodde förvånat på mig. Det var bara att backa och köra iväg.
     Svetten rann och paniken spreds. Vart fan är jag?
     Tillslut, som av ett under, dök den stora jävla golfbollen upp bredvid mig. Jag har ingen aning om hur jag kom dit eller hur jag körde - men tamejfan, jag hade hittat till Globen!
      Att hitta en parkeringsplats i närheten var däremot en piece of cake. 5 minuter senare var jag inne i Globen. Stolt som en guldmedaljör.
      Hemresan gick sedan hur lätt som helst. Jag har ingen aning om hur jag kom ut på motorvägen - men när jag väl var där så var det inga problem.

Ska jag vara helt ärlig så hade jag noll förhoppning om att hitta till Globen innan jag åkte hemifrån. Även fast jag hade vägbeskrivning så var självförtroende nere på noll. Jag var helt säker på att jag antingen skulle krocka eller köra fel. Jag hade nästan räknat med att missa konserten, och var inställd på att ljuga ihop en historia om att jag varit där.
      Därför är jag nu mallig och stolt över mig själv. Inte bara hittade jag till Globen - jag gjorde det utan vägbeskrivning!
      Jag väljer att kalla det för magkänsla.