Det svarta spelet
Nu har jag läst förra skvallerreportern Daniel Nyhléns debutroman Det svarta spelet. Det var helt klart en bra och intressant bok. Med tanke på Nyhléns förflutna så sitter han ju på mycket information om hur världen ser ut på en stor kvällstidning och runt Stureplan och dess profiler, vilket boken handlar om.
Det är väl egentligen fel att jämföra Det svarta spelet med Jens Lapidus böcker, men eftersom att jag nyss läst Lapidus debut Snabba casch och dess uppföljare Aldrig fucka upp så är det svårt att låta bli. En sak har ju böckerna gemensamt, och det är ju skildringarna av droger samt den undre världen.
Ska man kolla till berättandet, formuleringarna och det litterära språket så finner jag dock Jens Lapidus mer tilltalande. Han skriver bättre, helt enkelt.
Nyhlén upprepar sig onödigt mycket i sitt språk och i sina beskrivningar, även om han har ett underbart sätt att formulera sin karaktärs tankar på.
Sedan blev jag väldigt besviken på slutet i Det svarta spelet. Just när det är som mest spännande och allting ser ut att vara kört - ja då sätter han punkt för hela boken. Jag tycker att han gör det lite väl enkelt för sig där. Kanske var det så att även Nyhlén tycke att allting såg hopplöst, så att han inte visste hur han skulle kunna lösa det?
Jag vet inte. Jag tycker bara att det slutar för tvärt och för enkelt. Dock är det ingenting som spolierar hela boken - det är ändå en bra bok. En bra bok som kunde ha varit bättre.
Nu har jag satt tänderna i En nästan vanlig man, som även den riktar in sig på droger och livet kring Stureplan.
Det är väl egentligen fel att jämföra Det svarta spelet med Jens Lapidus böcker, men eftersom att jag nyss läst Lapidus debut Snabba casch och dess uppföljare Aldrig fucka upp så är det svårt att låta bli. En sak har ju böckerna gemensamt, och det är ju skildringarna av droger samt den undre världen.
Ska man kolla till berättandet, formuleringarna och det litterära språket så finner jag dock Jens Lapidus mer tilltalande. Han skriver bättre, helt enkelt.
Nyhlén upprepar sig onödigt mycket i sitt språk och i sina beskrivningar, även om han har ett underbart sätt att formulera sin karaktärs tankar på.
Sedan blev jag väldigt besviken på slutet i Det svarta spelet. Just när det är som mest spännande och allting ser ut att vara kört - ja då sätter han punkt för hela boken. Jag tycker att han gör det lite väl enkelt för sig där. Kanske var det så att även Nyhlén tycke att allting såg hopplöst, så att han inte visste hur han skulle kunna lösa det?
Jag vet inte. Jag tycker bara att det slutar för tvärt och för enkelt. Dock är det ingenting som spolierar hela boken - det är ändå en bra bok. En bra bok som kunde ha varit bättre.
Nu har jag satt tänderna i En nästan vanlig man, som även den riktar in sig på droger och livet kring Stureplan.
Kommentarer
Trackback
