Utlåtande om gårdagskvällen
Självklart måste jag yttra mig om Idrottsgalan igår.
Själva pristagarna skiter jag i. Det var säkert rätt. Även om jag hade väntat mig ett maffigare tal ifrån Charlotte Kalla när hon vann Jerringpriset. Typ hur hennes mamma och pappa alltid har funnits där för henne enda sedan hon var liten tös. Lite tårar och så...
Tycker jag synd om Susanna Kallur? Lite - men jag tycker i och för sig alltid synd om den som kommer tvåa. Nu var det dock rätt att Kalla vann. Kallur slog visserligen världsrekord på 60 meter inomhus, men i övrigt var hennes säsong...sådär, väl? Hon har ju själv höga krav på sig.
Jag vill istället rikta in mig på humorinslagen. Vad fan i helvete gör kung Robert Gustafsson med den lilla narren Björn Gustavsson? Det är fel! Det är ovärdigt! Robert ska inte dela scen med någon fjantig liten krulltott som enbart försöker att locka skratt genom att osäkert staka fram meningar. Björn Gustavsson är fruktansvärt skittråkig!
Jag skämdes lite grand när de körde sitt första nummer tillsammans. Det var inte Robert-humor. Det kändes krystat och tillgjort. Vilket säkert publiken också tyckte, då skratten var sparsamma.
När sedan Robert körde solo, som Per Gessle, så blev det genast roligare. Mycket roligare. Kanske inte hans bästa sketch någonsin, men betydligt roligare än hans nummer med lilla mes-Björn.
När han plötsligt kom in igen för två sekunder i bild och delade ut en ny STIM-lapp till Peter Settman så skrattade jag okontrollerat mycket och länge.
Snälla låt oss slippa den här så fruktansvärt överskattade Björn Gustavsson i framtiden. I alla fall i sådana här sammanhang. Han var ju inte direkt rolig på Guldbaggegalan heller. Han kan hålla sig till sina små ståupp-klubbar och köra sin små utläggningar om trams och hans moster.
Men Peter Settman! Jag börjar mer och mer tro att han är bland de bästa och säkraste programledarna vi någonsin haft i detta land. Vilket proffs.
...och en annan sak.
Jag tror jag börjar bli blödigare med åren. Flera gånger under sändningen kände jag hur det började sticka i ögonen, då bilder från det gångna visades. Det är någonting med jubel, mäktig musik och glädje som får mig att rysa.
Värst var det när Arne Ljungqvist, ordförande i IOK:s medicinska kommitté och känd doping-motståndare, fick ta emot Hederspriset. Att se honom stå där och höra motiveringen, med tårar i ögonen, var bara så vackert.
Själva pristagarna skiter jag i. Det var säkert rätt. Även om jag hade väntat mig ett maffigare tal ifrån Charlotte Kalla när hon vann Jerringpriset. Typ hur hennes mamma och pappa alltid har funnits där för henne enda sedan hon var liten tös. Lite tårar och så...
Tycker jag synd om Susanna Kallur? Lite - men jag tycker i och för sig alltid synd om den som kommer tvåa. Nu var det dock rätt att Kalla vann. Kallur slog visserligen världsrekord på 60 meter inomhus, men i övrigt var hennes säsong...sådär, väl? Hon har ju själv höga krav på sig.
Jag vill istället rikta in mig på humorinslagen. Vad fan i helvete gör kung Robert Gustafsson med den lilla narren Björn Gustavsson? Det är fel! Det är ovärdigt! Robert ska inte dela scen med någon fjantig liten krulltott som enbart försöker att locka skratt genom att osäkert staka fram meningar. Björn Gustavsson är fruktansvärt skittråkig!
Jag skämdes lite grand när de körde sitt första nummer tillsammans. Det var inte Robert-humor. Det kändes krystat och tillgjort. Vilket säkert publiken också tyckte, då skratten var sparsamma.
När sedan Robert körde solo, som Per Gessle, så blev det genast roligare. Mycket roligare. Kanske inte hans bästa sketch någonsin, men betydligt roligare än hans nummer med lilla mes-Björn.
När han plötsligt kom in igen för två sekunder i bild och delade ut en ny STIM-lapp till Peter Settman så skrattade jag okontrollerat mycket och länge.
Snälla låt oss slippa den här så fruktansvärt överskattade Björn Gustavsson i framtiden. I alla fall i sådana här sammanhang. Han var ju inte direkt rolig på Guldbaggegalan heller. Han kan hålla sig till sina små ståupp-klubbar och köra sin små utläggningar om trams och hans moster.
Men Peter Settman! Jag börjar mer och mer tro att han är bland de bästa och säkraste programledarna vi någonsin haft i detta land. Vilket proffs.
...och en annan sak.
Jag tror jag börjar bli blödigare med åren. Flera gånger under sändningen kände jag hur det började sticka i ögonen, då bilder från det gångna visades. Det är någonting med jubel, mäktig musik och glädje som får mig att rysa.
Värst var det när Arne Ljungqvist, ordförande i IOK:s medicinska kommitté och känd doping-motståndare, fick ta emot Hederspriset. Att se honom stå där och höra motiveringen, med tårar i ögonen, var bara så vackert.
Kommentarer
Trackback
