Jag ska nog lyckas

När jag blir stor ska jag äta lika mycket mat som brassarna. Satan i gatan!
     Efter fem minuter var det bara att laga mer mat - och då var det ändå inte lite mat som var framdukat från början. De bara tryckte i sig, och jag tror fanimej Paulo var värst. Förstår inte hur det kan rymma så mycket i den där, förhållandevis, tunna kroppen.
      Sedan tyckte Gustavo att jag skulle följa med dem till Brasilien när de åker hem i oktober-november. Först trodde jag att han skämtade, så jag skrattade bort det så där fånigt och lätt som man brukar göra. Men när han sedan en stund senare på allvar frågade vad jag skulle göra framåt november-december, och sedan på nytt tyckte att jag skulle åka till Brasilien, ja då skrattade jag inte längre.
     Jag funderade i ungefär 20 sekunder, sedan sa jag att vi kanske kommer ner hela laget. Vi får väl se vart vi landar med bötespengarna. Lite onödiga varningar och utvisningar här, lite sena ankomster där, några mobiltelefoner som ringer här och några ogiltiga frånvaron där...ja, då kanske vi kommer...ja, halvvägs i alla fall.