Jag ska nog lyckas

Om jag blundar är jag lycklig. Sent igår kväll blundade jag så hårt att det blev verklighet. Det var ett osannolikt scenario - ändå kändes det som att det utspelade sig nere på grusvägen utanför dörren. Det var osannolikt, men ändå så älskvärt. Jag var tvungen att öppna ögonen flera gånger om för att kolla om det var på riktigt. Men det var det aldrig. Så jag fortsatte att blunda. Nu befann jag mig 500 meter bort, men man kunde ändå se allting ifrån mitt fönster. Jag har sjöutsikt, förstår ni, och från mitt fönster ser jag ändå bort till klipporna. Där satt jag. Aldrig ensam. Det var kallt, men ingen kyla kunde tränga sig in. Där fanns bara värme. Jag ville aldrig lämna den overkligt verkliga situationen - men tillslut var jag tvungen att öppna ögonen för att inte bli ledsen.
      Att drömma är aldrig fel, men det är jobbigt att leva i en fantasivärld.