Ute blåser björkarna
"Mitt hjärta är ditt att förstöra", sjunger han, och ibland undrar jag om han inte sjunger direkt till mig. "Jag skäms för att säga att du är kvar i mig. Skratta åt det, för då kommer jag kanske över det", fortsätter han, och det är ju så det är. "Jag hatar att jag älskar dig, och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig". Jag kunde på inget sätt ha sagt det bättre själv.
Men jag undrar hur pass mycket koll jag egentligen har. Jag kan vara helt jävla lost - eller också är mitt hjärta och mina ögon det mest träffsäkra som vandrar på denna jord. Som jag ser det finns det inget mellanläge. Jag har antingen fångat hela grejen, eller också är jag bara ett hopplöst fall. En överkänslig kille som är vilse i ensamheten.
Lyckan kommer, lyckan går - och när den går blir jag alldeles tom. På senare tid är det jag som fått uppsöka lyckan, och det kan på många sätt skrämma mig. Jag tycker inte om att behöva beställa tid för lyckan. Den ska vara självklar och där för mig när jag minst anar det. Annars är det inte på riktigt. Bara en framtvingad självkänsla, som ska vara menad som positiv men som i efterhand känns ynklig och smutsig. Jag tycker inte om skiten, men eftersom att den ger ett välbehag som jag annars saknar i den verkliga vardagen så har den blivit en form av vän. Någon att prata med.
Jag bockar av 20 juli i min bok, och sommaren försvinner ur min hand som en näve sand. Ett timglas som snart slutar rinna. Ett hjärta med en banderoll som saknar ett namn att älska. Många har lekt med hjärtat, men det slutar alltid med att hjärtat går sönder och börjar gråta - och jag börjar få slut på reservdelar.
Det är dags att börja leva. Det är dags att börja le.
Men jag undrar hur pass mycket koll jag egentligen har. Jag kan vara helt jävla lost - eller också är mitt hjärta och mina ögon det mest träffsäkra som vandrar på denna jord. Som jag ser det finns det inget mellanläge. Jag har antingen fångat hela grejen, eller också är jag bara ett hopplöst fall. En överkänslig kille som är vilse i ensamheten.
Lyckan kommer, lyckan går - och när den går blir jag alldeles tom. På senare tid är det jag som fått uppsöka lyckan, och det kan på många sätt skrämma mig. Jag tycker inte om att behöva beställa tid för lyckan. Den ska vara självklar och där för mig när jag minst anar det. Annars är det inte på riktigt. Bara en framtvingad självkänsla, som ska vara menad som positiv men som i efterhand känns ynklig och smutsig. Jag tycker inte om skiten, men eftersom att den ger ett välbehag som jag annars saknar i den verkliga vardagen så har den blivit en form av vän. Någon att prata med.
Jag bockar av 20 juli i min bok, och sommaren försvinner ur min hand som en näve sand. Ett timglas som snart slutar rinna. Ett hjärta med en banderoll som saknar ett namn att älska. Många har lekt med hjärtat, men det slutar alltid med att hjärtat går sönder och börjar gråta - och jag börjar få slut på reservdelar.
Det är dags att börja leva. Det är dags att börja le.
Kommentarer
Trackback
