Jag ska nog lyckas

Att ta "den perfekta bilden" är inte lätt. Det kräver skicklighet och mycket tur.
     Titta bara här när jag och Fröken Johansson försökte få till en anständig bild på oss tillsammans i Halmstad.




Det började med den här bilden, där Fröken Johansson blev väldigt fin, medan jag blev...skräckinjagande. Det där är nog så långt ifrån ett naturligt leende som man kan komma. "Gör om!", skrek jag.




Den här gången försökte jag tona ner glädjen, men då blev det skit med mina ögon istället. När jag blir solbränd i ansiktet så händer det någonting med mina ögon. De "hänger" och jag ser ut som en aborre. Eller som om jag svept en flaska renat. "Gör om!".




Lite mer skratt då? Nej, här ser vi ut som paret Rolf & Hulda. Inte bra. "Gör om!", skrek båda.




Här var jag hyfsat nöjd med mig - men då ville Fröken Johansson ta en ny bild. Jag förstår inte varför?




Den här bilden blev faktiskt inte så tokig. Men av någon anledning var jag inte nöjd. Kanske var det mina sillögon? Kanske var det för att Fröken Johansson fått syn på någonting mycket intressantare?




Det här blev inte okej. Det är för långt avstånd mellan oss. För lite kärlek. Som att vi inte vill sitta bredvid varandra, men vi gör det ändå bara för att vi måste.




Så jag gav kameran till Fröken Blomberg, men det blev ju inte heller bra. Det är alldeles för konstlat. Alldeles för arrangerat. Det finns inget liv i bilden.




Så då försökte jag mig på en "rövare". Jag tog en sväng fram till dörren och låtsades få syn på kameran, varpå jag sprang fram till Fröken Johansson och omfamnade henne. Det skulle se spontant ut, och hade det inte varit för mitt krampaktiga ansiktsuttryck så hade vi nog lyckats.




När inte heller det gick vägen så gav vi helt enkelt upp. Men någon gång, någon dag, ska jag ta den perfekta bilden på mig och Fröken Johansson!