Jag ska nog lyckas

Att vakna upp ensam i en stor och mjuk säng, eller att vakna upp som ett M i en skåpbil tillsammans med vänner? Jag undrar om jag inte lutar åt det senare alternativet.
     Tystnaden skrämmer mig. Inget "Kom igen nu Farfar och Farmor, nu drar vi till stranden". Inget "Det stämmer inte". Inget "Var fan är min plånbok?", "Var fan är mina badbyxor?", "Var fan är mitt snus?", "Var fan är min handduk?". Bara tystnad. Det är nästan så att man undrar om man fortfarande lever.
      Efter en semester med vänner finns det två scenarion. Antingen längtar man hem och tycker att det ska bli skönt att slippa vännerna ett tag, eller så sliter man i sitt hår i frustration över att underbart är kort och att det nu är slut. Förr kunde jag känna mig nöjd efter en vecka, men nu sitter jag här nästan flintskallig.
       Men att tystnaden skrämmer mig är väl bara mitt eget fel, och det är väl bara jag som kan göra någonting åt det. Det är dags för en förändring.