Jag ska nog lyckas

Jag har aldrig känt en sådan uppgivenhet som jag gör nu. De som känner mig vet hur jag mådde efter förra årets Halmstad-tripp - men frågan är om det inte är snäppet värre denna gång. Kontrasten mellan livet i Halmstad och livet hemma är enorm.
    Jag har i alla fall kommit underfund med att det här var den bästa Halmstads-resan hittills. Faktiskt. Av många olika anledningar.
    Men det har sitt pris. Nu sitter man här och pratar med JD, sitter och hoppar och skakar och är ett musklick ifrån att beställa en sista-minuten-resa till landet Varsomhelst.
    Jag känner mig malplacerad - och det har jag aldrig gjort förut. Det har alltid varit "här vill jag leva, här vill jag dö". Men jag vet inte. JD säger så mycket.
     Fast samtidigt vet jag, av erfarenhet, att det gör väldigt ont att kasta sig handlöst om ingen finns där och tar emot.
     Jag säger att jag är "en jävla tönt", men JD ifrågasätter och menar att det kanske är så att jag bara är en känslomänniska. En väldigt stark känslomänniska. Då är frågan; är det töntigt att vara en känslomänniska? Är det...hur ska man säga...oattraktivt? JD säger att det säkert är från person till person, och jag är beredd att hålla med. Tyvärr.
      Sedan börjar vi prata om sommaren. Är den slut nu? Det brukar alltid kännas så efter en semestervecka som man sett fram emot så länge. Men alltså...det är fortfarande bara den 7 juli. Jag försöker intala mig själv att sommaren precis börjar, och då mår jag genast mycket bättre. Trots att sommaren har en förmåga att vara skoningslös mot mig så är det ändå den absolut bästa årstiden. Det känns som att resten av året är en enda förfest, där sommaren är festen - och jag är inte ens i närheten av att vilja gå på efterfesten än. Då skippar jag den hellre och går och lägger mig direkt istället.
       God natt?