Hopp och förtvivlan
Jag tog en lång promenad igenom mitt hem. Från början till slutet. Jag ville se allt det där som jag sett i så många år - och jag ville se om jag fortfarande såg det.
På min väg lyste minnesbilder i varje gatuhörn, på varje kulle, i varje bäck, i alla skogspartier, i varje park, på varje skolgård, på alla gräsplättar. Varje radhus och höghus kastade tillbaka en reflektion om den tid som varit. Varje affär, varje träd och varje cykelbana fick mig att minnas. Jag såg hopp, men jag såg även förtvivlan.
Lyans trädplankor är fortfarande röda, men nu bor någon annan än jag där. De har byggt ett staket runtom, som för att visa att Lyan inte är mitt längre. Jag har inte längre tillträde till det förflutna.
Centralvallen, Sporthallen, kyrkogården, hamnen, Jägaråsen, Runevallen, grusvägen till Skillinge, Åsen, Lockmora, Gersilla, Råsta, Granhammar - och tillbaka till OK/Q8 igen.
Jag tog en promenad igenom mitt liv, för jag ville se vad som fanns där. Om det fortfarande fanns där. Men främst ville jag se vad som fanns kvar att sakna om jag skulle lämna det.
Alla pratar om att lämna stan. Så länge jag kan minnas så har alla velat lämna mitt hem. Alla utom jag. Tills nu.
Gräset är fortfarande grönt på kullen. Min kulle. Men det lyser inte lika starkt längre. Jag går alltmer sällan dit, och den senaste tiden har jag börjat fundera på om det inte finns någon annan kulle. Någonstans långt bort. Det känns som att den kallar på mig, och jag har inte bestämt mig än om jag vill lyssna eller ignorera.
Det är aldrig lätt att acceptera den kärlek som dött. Jag känner skuld, men samtidigt finns det ingenting jag kan göra åt det. Jag kan välja att vara oärlig mot mig själv, svälja det och fortsätta trava runt. Eller så hoppar jag över staketet och tittar framåt. Från en annan kulle.
Och vad vet jag om kärlek som kan dö? Den kanske tillfrisknar och blir bättre och starkare än den någonsin varit?
På min väg lyste minnesbilder i varje gatuhörn, på varje kulle, i varje bäck, i alla skogspartier, i varje park, på varje skolgård, på alla gräsplättar. Varje radhus och höghus kastade tillbaka en reflektion om den tid som varit. Varje affär, varje träd och varje cykelbana fick mig att minnas. Jag såg hopp, men jag såg även förtvivlan.
Lyans trädplankor är fortfarande röda, men nu bor någon annan än jag där. De har byggt ett staket runtom, som för att visa att Lyan inte är mitt längre. Jag har inte längre tillträde till det förflutna.
Centralvallen, Sporthallen, kyrkogården, hamnen, Jägaråsen, Runevallen, grusvägen till Skillinge, Åsen, Lockmora, Gersilla, Råsta, Granhammar - och tillbaka till OK/Q8 igen.
Jag tog en promenad igenom mitt liv, för jag ville se vad som fanns där. Om det fortfarande fanns där. Men främst ville jag se vad som fanns kvar att sakna om jag skulle lämna det.
Alla pratar om att lämna stan. Så länge jag kan minnas så har alla velat lämna mitt hem. Alla utom jag. Tills nu.
Gräset är fortfarande grönt på kullen. Min kulle. Men det lyser inte lika starkt längre. Jag går alltmer sällan dit, och den senaste tiden har jag börjat fundera på om det inte finns någon annan kulle. Någonstans långt bort. Det känns som att den kallar på mig, och jag har inte bestämt mig än om jag vill lyssna eller ignorera.
Det är aldrig lätt att acceptera den kärlek som dött. Jag känner skuld, men samtidigt finns det ingenting jag kan göra åt det. Jag kan välja att vara oärlig mot mig själv, svälja det och fortsätta trava runt. Eller så hoppar jag över staketet och tittar framåt. Från en annan kulle.
Och vad vet jag om kärlek som kan dö? Den kanske tillfrisknar och blir bättre och starkare än den någonsin varit?
Kommentarer
Trackback
