Jag ska nog lyckas

I fredags, tror jag det var, sändes det sista Tonight show with Jay Leno på Kanal 5. Inte för att jag är speciellt förtjust i Leno, men jag hade ändå hoppats på en magnifik avslutning. Det är jag nämligen väldigt förtjust i. Storslagna finaler.
     Jag hade hoppats på en fet jävla avskedsföreställning med gripande tal, tårar som rullar ner längs kinderna och roliga överraskningar. Efter 17 år tycker jag man kan kräva det. Men nej då. Det blev snarare som en säsongsavslutning, där efterträdaren till Tonight Show, Conan O'Brien, gästade programmet. Visst höll han, Leno, ett fint tal på slutet, men det var inte direkt så att man satt med en klump i halsen.
      När Conan sa tack och adjö till sitt Late night with Conan O'Brien så kämpade han mot tårarna och han hade även svårt att prata för att han var så tagen. Det är så det ska vara! Storslaget och gripande. Då faller jag alltid i gråt, om det så handlar om Extreme home makeover eller Spårlöst försvunnen eller Sen kväll med Luuk.
      Nu kommer Leno i och för sig tillbaka i höst med ett nytt program - men ändå. Lite vemod och känsla kunde han väl ha visat i alla fall. Det är ju en epok som går i graven.