Jag ska nog lyckas

I lördags var jag på Karmansbo marknad utanför Kolsva. Det var som att åka tillbaka 50 år i tiden. Jag kände mig som ett av barnen i Alla vi barn i Bullerbyn där jag gick och travade bland alla forntida marknadsstånd.
     Kolsva är ett märkligt samhälle. De är som en stamm som har brytit sig loss och flyttat ifrån långt, långt bort. Där lever de sitt eget lilla liv. Ett slutet liv dit världen har svårt att nå. Det känns som att nutiden kommer till Kolsva ett decennium senare än resten av världen.
     Till exempel så har år 2009 inte nått Kolsva vad gäller mode. Här är det fortfarande 80-talet som gäller, mixat med lite tidigt 90-tal.
      Annars är de flesta i Kolsva överviktiga. Det är inget hån - det är ett konstaterande.
      Sedan har de flesta männen antingen mustasch eller skägg, och vad gäller kläder så är det tydligen väldigt populärt med snickarbyxor av alla de olika slag.
     Jag såg en gubbe med en t-shirt som sammanfattar alltsammans ganska bra. Den var svart och urtvättad, med texten: Varför får vi inte säga NEGERBOLL när de får säga VITLÖK?

När jag gick där fastnade jag framför en farbror som stod och demonstrerade en sladdlös dammsugare. Han var luttrad, men samtidigt lyrisk, i sitt framförande. Detta var enligt honom en fantastisk uppfinning som sög upp allt damm och skräp på nolltid, på vilket underlag som helst. Farbron använde själv dammsugare ständigt och jämnt. Sedan avslutade han med priset. 250 kr, och dessutom garanti.
     Det där sista fick mig att reagera. "Garanti". Hur fungerar det med kringresande knallare? Tänk er telefonsamtalet till knallaren.
- Ja hallå det är dammsugar-mannen.
- Hejsan. Min dammsugare fungerar inte. Jag skulle vilja byta ut den mot en annan.
- Javisst, det går bra det. Jag är i Haparanda nu på en marknad, så det är bara att svänga förbi här och hämta ut en ny dammsugare.

Men det fanns en vacker varelse på marknaden. Hon stod och sålde sommarsmultronsaft, och jag tänkte att det stämde förträffligt överens med hennes utseende.
     Våra ögon möttes fler gånger än vad som är normalt mellan två främlingar, och tillslut var jag tvungen att bryta spänningen. Jag gick fram och sa: "Ursäkta mig. Du har stulit mina ögon. Vi kanske kan träffas över en fika eller en bit mat och diskutera hur vi ska göra med den saken?". Mitt hjärta bultade, med jag kände mig ändå förvånandsvärt lugn. Hon log och svarade: "Jättegärna. Då kanske vi kan passa på och göra en bytesaffär? Du får tillbaka dina ögon, och jag får tillbaka mina". Sedan skrattade vi båda två åt våra sliskiga raggningsrepliker, innan jag var tvungen att flytta på mig för en kärringjävel som ville handla saft.

Allt som jag skrivt i detta inlägg är sant, förutom det som står efter ordet "främlingar".