Jag ska nog lyckas

Bara skit! Bara skit! Bara en massa jävla skit!
     Det som inte fick hända - det hände. Vi förlorade derbyt mot Södra med 3-2. Surt. Hårt. Tungt. Tufft.
     Första kvarten är så fruktansvärt virrig och stressig ifrån våran sida att det var jobbigt att titta. Wiker dunkade in en volley upp i krysset långt utanför straffområdet, och Södra fick övertaget direkt. Sedan kom 2-0 på en hörna, och då började det kännas riktigt jobbigt. Men så krutade Djurgårdarn' in 2-1 och nytt hopp tändes. Spelet blev lite, lite mer kontrollerat ifrån våra sida och det kändes som att vi var på väg att ta över. Men så kom 3-1, efter passivt försvarspel av oss, och var vi tillbaka i den skenande karusellen igen.

     Sedan andra halvlek - en scenförändring. Vi börjar kriga, ligga närmare och skapa chanser framåt. Efter att ha pressat Södra en långt tid kom så äntligen reduceringen till 3-2, på nytt genom Djurgårdarn' som fick på en kalasträff. Då kändes det som att vi skulle vända, eller åtminstone greja en poäng. Men nej. Trots våra försök att flytta fram och lägga in bollen i straffområdet så kom aldrig de riktigt farliga målchanserna.

     Oavgjort hade inte varit orättvist, men våran första halvlek fäller oss, och därför är inte Södras seger heller orättvis. Rent generellt kan jag känna att det saknades hjärta på vissa ställen idag, och det känns väldigt märkligt med tanke på motståndet, inramningen och våran situation i tabellen.
     Själv fick jag starta den andra halvleken som högerback. Det gick ganska bra och jag gjorde nog min bästa insats i a-lagströjan för den här säsongen. Därför svider förlusten ännu mer. Det hade varit så enormt roligt att få vara med och vända ett 3-1-underläge till seger, eller i alla fall oavgjort. Nu blev det inte så.
     Roligt att få vara med i en sådan här match, roligt att spela bra - men när man förlorar mot Södra så är det...inte roligt längre.

...men att Djurgårdarn' fick göra två mål, och dessutom vara vår bästa spelare, var däremot riktigt roligt.