Jag ska nog lyckas

Jag har "tattat" mig igen.
     Återigen blev det någonting som betyder väldigt mycket för mig. Det blev KBK's klubbmärke.
     Folk har reagerat lite olika på detta. En blev arg, några blev förfärade och en del tyckte det var "coolt". Ganska väntat.
     Men de personerna som uttryckte sig: "NEJ! Vad fan har du gjort???" tror säkert att detta var bara någonting som jag fick för mig att göra. En korkad grej, ungefär. Så är inte fallet.
     Redan när jag var liten palt, eller i alla fall i yngre tonåren, så sa jag att i framtiden så ville jag ha KSK's klubbmärke på ena armen och Kungsörs kommuns märke på andra armen. Nu kommer jag inte att skaffa Kungsörs kommuns märke eftersom att det inte är det vackraste stadsmärket - och KSK finns ju inte längre, samtidigt som jag tycker att det vore högst olämpligt att skaffa en sådan tatuering nu.
      Men KBK har betytt, och betyder, lika mycket för mig som KSK gjorde. Det här handlar inte om någon "rolig grej" eller spontan idé. För mig är det ett uttryck för kärlek. En kärleksförklaring, helt enkelt.
      Redan när KBK bildades, och jag själv var pojklagsspelare, så fanns den här kärleken. Jag brydde mig om klubben lika mycket då som jag gör nu. Jag minns de där dagarna då det var bortamatch och man satt hemma och väntade spännt på slutresultatet, och skrek högt av lycka de gånger laget vunnit och högt av ilska de gånger det blev förlust.
       Jag kunde ibland bli förvånad över hur man kunde älska ett lag så mycket - och det händer idag att jag måste nypa mig i armen för att inse att jag nu själv är med i detta lag. Det var något jag drömde om, men inte vågade hoppas på.
       Så det är därför jag har gjort denna tatuering. Det är en kärleksförklaring, och den kommer jag att bära med mig med stolthet och glädje.