Inga ord är tillräckligt bra
Är det inte kusligt hur saker och ting är? Nästan på dagen ett år efter tragedin i Arboga så inträffar ännu ett obeskrivligt sorgligt dödsfall. Den här gången var det inget brutalt vansinnesdåd som låg bakom händelsen - men tragedin är lika stor ändå.
En liten kille på 14 år, som knappt lärt sig gå och prata, som knappt fått smaka på livets härlighet, som knappt haft ögonen öppna tillräckligt länge för att få se världen - får inte vara med längre.
Jag vet inte hur jag ska tackla det. En del noterar bara och går vidare, andra känner en olidlig smärta och medkänsla, vissa förfäras men stänger samtidigt sorgen ute. Vi reagerar alla olika på sådana här hemska saker, och det är kanske så det måste vara. Alla måste få tackla det på sitt eget sätt.
Jag har aldrig varit bra på sådana här grejer - det är alldels för stort för mig att hantera. Döden har alltid varit min värsta mardröm. Jag vet inte hur jag ska beskriva hur det känns för mig. Det känns...ja, jag vet inte. Det känns.
Oavsett om man var bekant med den här killen eller inte så känns det.
En liten kille på 14 år, som knappt lärt sig gå och prata, som knappt fått smaka på livets härlighet, som knappt haft ögonen öppna tillräckligt länge för att få se världen - får inte vara med längre.
Jag vet inte hur jag ska tackla det. En del noterar bara och går vidare, andra känner en olidlig smärta och medkänsla, vissa förfäras men stänger samtidigt sorgen ute. Vi reagerar alla olika på sådana här hemska saker, och det är kanske så det måste vara. Alla måste få tackla det på sitt eget sätt.
Jag har aldrig varit bra på sådana här grejer - det är alldels för stort för mig att hantera. Döden har alltid varit min värsta mardröm. Jag vet inte hur jag ska beskriva hur det känns för mig. Det känns...ja, jag vet inte. Det känns.
Oavsett om man var bekant med den här killen eller inte så känns det.
Kommentarer
Trackback
