Jag ska nog lyckas

En kväll för några helger sedan så var jag hemma hos Påven. Det var trevligt och så, precis som det alltid är hemma hos Påven - men jag kände mig ändå lite fylld av tristess, så jag bestämde mig då för att brotta ner Påven.
     Han blev minst sagt överrumplad av mitt tilltag och hade ingen som helst chans att försvara sig när jag kom flygandes som ett lejon.




Jag fick snabbt ner honom på rygg och "låste" hans kropp så att helt och hållet var i mitt våld.




Till en början gick det väldigt bra och jag var både förvånad och stolt över min imponerande mansstyrka.




Men sedan hände någonting. Björnen i Påven vaknade till liv och han gav ifrån sig ett fruktansvärt avgrundsvrål.




Han gjorde ett litet ryck och kom snabbt upp på fötterna igen. Då var det kört. Ser ni Påvens lende? Det är en psykopats leende.




Han fick snabbt ett fast tag om min nacke, och det var början på slutet för min del. Som ni ser så lyser skräcken i mina ögon.




Han tryckte ursinningslöst ner mig mot sängen och det fanns ingenting jag kunde göra. Det var försent.




Men trots att det var kört så kunde jag inte låta bli att le åt eländet. Eller kanske var det som så att jag blev galen och inte visste hur jag skulle reagera?




Snart satt jag riktigt i skiten. Påven var helt utom kontroll och inte vid sina sinnens fulla bruk, och jag var helt chanslös.




Tillslut gav jag bara upp och lät honom våldsamt och medtodiskt krossa mig. Det var sista gången jag försökte brotta ner Påven.