Jag ska nog lyckas

Jag förstår att ni alla är vansinnigt nyfikna om hur det går med min bil. Ok, här är det senaste; punkteringen var inte anledningen till gnisslet och gnasslet och skrapandet. Det trodde jag. Jag tänkte "Ah, det vara bara en punktering. Bara att byta och sen köra igen" - men så kom Lillebror och sa att jag måste köpa nya hjullager. "Vaddå? Det var ju bara en punktering?", sa jag. "Ja, det också. Men du tror väl inte att det gnisslar och låter så där av en punktering?", brummade Lillebror. "Jo...", försökte jag.
    Jag hatar bilar när de inte fungerar. Annars är de helt ok.

Men nu sitter jag här på rast, med världens rock'n'roll-frilla. Håret står åt alla håll, orkade inte duscha imorse. Jag tar en kaffe och petar in en pinne i brasan. Mår gott.
    Jag läser om tyska landslagsmålvakten Robert Enkes tragiska öde. Rubirken lyder: "Hans leende lurade alla". Jag tänker att det är en förbannat bra titel på en bok. Min bok.
    Jag tänker att ingenting är värt någonting om man inte har någon att dela det med.
    Jag funderar på om jag har det som krävs, och svaret är alltid ett solklart "JA". Ända tills jag ställs inför ett läge då det är upp till bevis - då tvekar jag.
    Jag tänker att Kent har ganska många bra låtar ändå. Fortfarande Sveriges mest överskattade band, men jag har nog underskattat dem. Men jag tänker att jag ska återkomma i detta ämne lite senare.
    Jag funderar lite kring Mats Olsson, hur jag har tappat i kärlek till honom. Eller, egentligen är det väl han som har tappat.
    Jag tänker att "nu undrar nog mina arbetskamrater varför jag har varit på rast så jävla länge".
    Avslutningsvis tänker jag på Twitter. Finns det fortfarande? Det känns som att det försvann lika snabbt som det kom.