Jag ska nog lyckas

Novemberkyla på bakgården av en bensinmack. Gatlyktorna är min enda vän.
    På vägen smattrar bilarna förbi. De sätter gruset i rullning längs asfalten och lämnar allting bakom sig.
    Bilköer bildar en karavan av längtande hjärtan. Rök sipprar ut och blir till svarta moln över dem, som för att illustrera vad de alla flyr ifrån. Så länge man färdas syns aldrig röken, men så fort man stannar kommer molnen tillbaka.
    Det luktar bensin. Världen idag luktar ofta bensin. Bilar blöder även dem.
    Jag känner för en promenad i natten, men kölden biter ifrån. Som för att säga "Tyvärr, detta är inte din dans". Jag minns en gång på Lotus, den enda gången jag gjort en framstöt mot en tjej. Jag gick fram, tog hennes hand och släpande ut henne på dansgolvet. Ett halvt danssteg senare var hon borta. Det enda jag minns är hennes ryggtavla.
     Jag skrattade såklart. Man skrattar ofta bort sånt som inte är så roligt.
     Men du behandlade mig alltid väl, och därför kommer jag ihåg allting du sagt. Jag sparade alla breven och varenda lilla lapp. Men mer än så var det aldrig, och därför har du nog gråtit för andra än mig. Jag såg det ibland och hörde andra säga det.
     Jag kanske förlorar mig fel och alltför ofta, men ibland är det så. Jag är nog inte ensam. Kanske att jag inte ser det jag helst av allt vill se. Det kanske står för nära och känns för rätt. För bra. För bra för att vara sant.
     Men när den rösten kallar vill jag vara där och ta emot handen.