Jag ska nog lyckas

Igår tog jag mitt slutgiltiga farväl till någonting som jag aldrig har haft och aldrig kommer att få. Man ljuger för sig själv in i det sista, bara för att må bra för en stund. Lögnen blir en drog, något man måste ha för att orka klara av det. Men igår sprack den. Nu är jag drogfri.
    De säger att det blev väldigt mycket roligare efter att jag lämnade festen, och av vad jag har hört så låter det onekligen så. Om det var en tillfällighet eller om det säger någonting om mig vet jag inte. Jag var ändå inte i så pass bra tillstånd för tillföra någon glädje, även fast det var det jag ville mest av allt. Men det var mitt fel, som vanligt.
    Ändå fanns det glädjeämnen, i form av de små små samtalen i det stora hela. Det känns bra att veta att man i alla fall bidrar med någonting i vardagen, att man gör någon eller några glada bara genom sin uppenbarelse. Det betyder...allt, egentligen. Och snart försvinner det också.
    Jag var på vippen att beställa en biljett härifrån när jag kom hem. Målet var varsomhelst, och igår hette det Mallorca. Tanken på att göra det, bara för att visa alla, var väldigt tilltalande och kittlande - men jag avstod till slut. Inte nu. Inte dit. Men någon gång klickar jag mig ända fram.
    Jag var kanske inte starkast och snyggast och bäst igår - men idag är jag definitivt det. Ge mig bara en chans att drömma om ibland. Någonstans.