Kap. "Det man inte tror kan fortfarande hända" 3/6
"Regnet öste ner. Det var sånt där regn som man bara ser på film i de där romantiskt laddade slutscenerna. Hade det varit hemma så hade det varit fruktansvärt, men här på andra sidan jordklotet är regnet annorlunda. Det är tropiskt, varmt, blött, fuktigt, nästan renande.
Två barn, som för länge sedan slutat att vara barn, stod och såg på varandra i den svarta natten som endast lystes upp av neonskyltarna på den folktomma gatan. Jag vet inte om vi ens märkte att det regnade. Vi var nog båda överraskade, chockade, över att träffas just då och just där av alla platser på Jorden. I mitt försök att fly henne, och allt det jobbiga och smärtsamma i att inte få vara med henne, så hade jag kommit närmare henne än vad jag någonsin varit.
Jag trodde att jag hade glömt, att jag skrapat bort henne från min hornhinna och puttat ut henne från mitt hjärta, men nu när hon stod här framför mig så var det precis som att hon aldrig hade lämnat mig. Min Maria.
Kalla det slump, kalla det ödet - men jag valde att tro att det fanns en mening med allt. Att det var meningen att vi skulle träffas just där och just då.
Så stod vi där igen, som så många gånger förr, och som vanligt så hade vi inte en aning om vad fan vi höll på med. Någon var tvungen att säga någonting. Det blev hon.
- Hej.
- Hej.
- Du är här?
- Ja... Du med.
- Ja.
Sedan blev det tyst. Kanske var det en evighet, kanske var det bara några sekunder. Och så plötsligt kom det. Hennes leende. Det där leendet som kan stoppa världskrig.
Hade det varit en film så vet jag precis vad som hade hänt därefter. Jag hade tagit ett lugnt men bestämt steg fram emot henne, tagit ett varsamt men fast tag om hennes nacke precis under örat, och sedan gett henne den kyss jag drömt om så länge. Eftertexterna skulle rulla till en trallvänlig ballad och framtiden skulle bestämmas genom tittarens fantasier.
Men det här var ingen film. Det var på riktigt. Jag samlade luft i lungorna och öppnade munnen för att säga det jag velat säga så länge, men aldrig vågat eller fått."
Två barn, som för länge sedan slutat att vara barn, stod och såg på varandra i den svarta natten som endast lystes upp av neonskyltarna på den folktomma gatan. Jag vet inte om vi ens märkte att det regnade. Vi var nog båda överraskade, chockade, över att träffas just då och just där av alla platser på Jorden. I mitt försök att fly henne, och allt det jobbiga och smärtsamma i att inte få vara med henne, så hade jag kommit närmare henne än vad jag någonsin varit.
Jag trodde att jag hade glömt, att jag skrapat bort henne från min hornhinna och puttat ut henne från mitt hjärta, men nu när hon stod här framför mig så var det precis som att hon aldrig hade lämnat mig. Min Maria.
Kalla det slump, kalla det ödet - men jag valde att tro att det fanns en mening med allt. Att det var meningen att vi skulle träffas just där och just då.
Så stod vi där igen, som så många gånger förr, och som vanligt så hade vi inte en aning om vad fan vi höll på med. Någon var tvungen att säga någonting. Det blev hon.
- Hej.
- Hej.
- Du är här?
- Ja... Du med.
- Ja.
Sedan blev det tyst. Kanske var det en evighet, kanske var det bara några sekunder. Och så plötsligt kom det. Hennes leende. Det där leendet som kan stoppa världskrig.
Hade det varit en film så vet jag precis vad som hade hänt därefter. Jag hade tagit ett lugnt men bestämt steg fram emot henne, tagit ett varsamt men fast tag om hennes nacke precis under örat, och sedan gett henne den kyss jag drömt om så länge. Eftertexterna skulle rulla till en trallvänlig ballad och framtiden skulle bestämmas genom tittarens fantasier.
Men det här var ingen film. Det var på riktigt. Jag samlade luft i lungorna och öppnade munnen för att säga det jag velat säga så länge, men aldrig vågat eller fått."
Kommentarer
Postat av: R
vilken cliffhanger! du glänser verkligen till ibland!
Postat av: J
he he, man kan ju inte bjuda på alltför mycket av det goda ;)
Postat av: Morgan
Nu är det dags att släppa den!!!
Trackback
