Jag ska nog lyckas

Milda orkaner, Batman - vilken höstdag! Det har blåst så jävla hårt att de minsta småttingarna knappat har kunnat stå på fötterna ute på dagisgården. Fast det tyckte de var skitkul, så det var ju bra det.
     Själv tyckte jag att det var lite i kyligaste laget, så därför kände jag stor glädje när jag slutade halv två. Det var annars ganska jobbigt att gå till jobbet idag. Efter en sån här helg, med intensiv glädje och gemenskap, så blir det ganska tomt när alla vännerna har gått hem. Festen är slut för länge sen och man ligger där ensam i sin säng. Åh hå å, när alla vännerna gått hem. Dörren har stängts igen, och mörket det skrämmer igen. När alla vännerna gått hem. Då börjar man tveka att ta nya tag, ensam i världen "här är jag". Är jag stark eller svag? Det spelar ingen roll.
      Sedan vet jag inte vad som har hänt med min röst. Den har försvunnit. Eller åtminstone i morse så var den frånvarande. Jag väste fram mina meningar, och därför blev det lite komiskt när jag kom på morgonen och arbetskamraterna frågade om det var trevligt på kryssningen, varpå jag med hes och skröplig stämma svarade "Jorå...".
      Nej, det här är en sådan dag då man köper sig ett par munkar och en läsvärd tidning, kokar en kanna kaffe och lägger sig i soffan en stund. Så det tänkte jag göra nu.