Jag ska nog lyckas

Det här med Kent.
    Jag har alltid sagt att det är Sveriges mest överskattade band, och det står jag för än idag. Dock har jag upptäckt att de har väldigt många bra låtar.
    Jag har gått igenom alla deras låtar och texter - och många är helt fantastiska. Men det handlar, nästan, enbart om de "gamla" låtarna - från den självbetitlade debuten fram till B-sidedubbeln. Därefter är det skralare mellan guldkornen.
    Jag kan inte förstår hur Vapen & ammuniton, Du & jag döden, Tillbaka till samtiden och senaste Röd kunnat bli så tokhyllade. Men det är väl kanske för att jag har svårt för de här discotakterna som de har kört med under 2000-talet. Det låter verkligen för jävligt.
    De låtar jag gillar från senaste skivorna är Kärleken väntar, Socker, Palace & main, Klåparen, Mannen i den vita hatten (16 år senare), Columbus och Svarta linjer. Mer är det nog inte.
    Nej, det är de gamla låtarna som är magiska, som Ingenting någonsin, Gravitation, Celsius, 747, Stoppa mig juni (lilla ego), Beskyddaren, Chans, December, Önskar att någon... - och framförallt Elever och Utan dina andetag.
    Så är det. Dagens Kent är inte lika bra som gårdagens Kent. Men jag tycker väldigt mycket om Jocke Bergs släpiga röst. Skulle de bara skippa beatsen, discotrummorna och samplingarna så skulle jag nog ha lättare att tycka om Kent.
     Nu gillar jag väldigt många låtar. Bara.
     Fast Svarta linjer är helt magisk!