Jag ska nog lyckas

Efter gårdagskvällen överväger jag starkt på att aldrig mer gå ut. Inte ens utanför dörren.
    Hela jag var svart som natten, och ni skulle nog bli förskräckta eller förbannade om ni visste vad som försiggick inne i mitt huvud. Aldrig tidigare har jag tvekat lika starkt över min existens. För att undvika eventuella reaktioner så är det lika bra att inte säga något mer om det.
    Det handlade ingenting om matchen. För mig hade den inte ens spelats igår när det var som värst. Det handlar om okontroll.
    Först och främst; jag är självklart en självömkande jävla mes. Det är hyfsat osexigt och oattraktivt, jag vet - men hey, vi måste ju vara ärliga med varandra. Jag har storslagna planer och höga tankar om mig själv. Det är inte sällan jag är snyggast och grymmast i världen. Men fortfarande - en mes.
     Ska man hårdra det så förtjänar jag ingen i hela världen. Men jag gillar att tänka att ingen förtjänar någon lika mycket som jag. Även om det är en lögn. Jag är naiv, naturligtvis, och därför blir jag så ledsen när verkligheten kommer och knackar på dörren. Kraschar rakt in i mitt luftslott.
     Jag är 23 år men inte klokare än någon unge på dagiset. De leker och drömmer precis som jag. Men varför ska jag inte få drömma? Man blir arg på mig och mina drömmar. Själv blir jag ledsen. Eller levande begravd i mig själv. Alla ser mig men ingen når mig. Bli inte arg på mig för att jag drömmer. Det finns ingen som drömmer som jag, så ni förstår ändå inte. Jag förstår, och det gör mig nere.
     Det jag drömmer kan aldrig bli sant. Det är inte min dröm att ha. Det är någon annans. Men jag förtjänar att få drömma, även om det krossar ett mesigt, naivt och självömkande hjärta som mitt. Jag ropar inte på hjälp. Låt mig stå på höghusen och titta ner. Låt mig dingla med benen. Jag ropar inte. Vi är ju bara ärliga med varandra, eller hur?
     Men en söndag med Herr Ågren har fått mig att inse. Det är dags att packa väskorna och fly detta känslomässiga helvete. Det har bitvis varit obeskrivligt underbart, men det är inte värt att vara så pass nära graven. Dit vill jag inte tillbaka.

Nu vill jag ingenting längre - och det känns väldigt konsigt. Jag tycker om att ha saker att se fram emot, något att sträva och längta efter. Men mycket av mig dog igår.
    Nya dagar kommer, och jag måste väl gå utanför dörren igen. Säkert imorgon.