Dag 2
Jag funderar lite...har jag rätt att vara olycklig?
Jag kan se, jag kan höra. Jag kan prata. Jag är frisk och kan tänka. Jag andas. Jag kan gå och springa. Jag har tak över huvudet, en säng att sova i och mat på bordet. Jag har en familj som jag älskar och som älskar mig. Jag har en familj som är frisk och krämpfri. Jag har vänner som jag älskar, och som förhoppningsvis inte tycker alltför illa om mig. Jag bor i ett land i fred. Det kommer rent vatten i kranen och luften är förhållandevis ren.
Är det oförskämt av mig att vara olycklig? Nej, det tycker jag inte.
Allt detta ovan nämnt är någonting som jag är högst och oändligt tacksam över, och det är någonting jag tackar för varje kväll. Det har inte någonting med mina skotthål i hjärtat att göra.
Det som tynger mig är känslan över att vara så felplcerad i livet som äger rum just nu. Jag hör inte hemma där jag helst av allt vill vara. Jag vill vara så mycket för många, eller i alla fall några stycken, men jag tillåts inte komma dit. Jag räcker inte till.
Känslan av otillräcklighet är fruktansvärd. Den plågar mig till en gräns då jag frågar mig själv om allt detta är värt någonting. De tankarna vill jag inte kännas vid, jag vill inte ens vistas i samma andetag som dem. De är mina värsta ovänner - men ibland mina enda vänner.
Frågan är om jag förlorar i förhand, att jag inte ens försöker? Nej, så tror jag inte att det är. Jag vill inte vara han som inte vet sina begränsningar. Inte i det här sammanhanget. Jag vill inte vara han som alla suckar och skakar på huvudet åt i hopplöshet och förakt. Jag ser och jag vet, eller tror, och det är det som gör att jag förlorar.
Jag kan inte påverka mina begränsningar. Inte till den grad att de gör mig acceptabel i alla fall. Det är...lite ledsamt. Ibland på gränsen till förödande. Då ser jag på mig själv som superhjälten som ingen vill ha hjälp av. En mörkrets riddare som famlar ensam i just mörkret.
Samtidigt vill jag inte vara hunden som alla klappar på. Det är som sagt kanske inte så synd om mig, om man ser i ett lite större perspektiv. Jag över tacksam över livet, men olycklig i dess tillfälliga stund.
Jag kan se, jag kan höra. Jag kan prata. Jag är frisk och kan tänka. Jag andas. Jag kan gå och springa. Jag har tak över huvudet, en säng att sova i och mat på bordet. Jag har en familj som jag älskar och som älskar mig. Jag har en familj som är frisk och krämpfri. Jag har vänner som jag älskar, och som förhoppningsvis inte tycker alltför illa om mig. Jag bor i ett land i fred. Det kommer rent vatten i kranen och luften är förhållandevis ren.
Är det oförskämt av mig att vara olycklig? Nej, det tycker jag inte.
Allt detta ovan nämnt är någonting som jag är högst och oändligt tacksam över, och det är någonting jag tackar för varje kväll. Det har inte någonting med mina skotthål i hjärtat att göra.
Det som tynger mig är känslan över att vara så felplcerad i livet som äger rum just nu. Jag hör inte hemma där jag helst av allt vill vara. Jag vill vara så mycket för många, eller i alla fall några stycken, men jag tillåts inte komma dit. Jag räcker inte till.
Känslan av otillräcklighet är fruktansvärd. Den plågar mig till en gräns då jag frågar mig själv om allt detta är värt någonting. De tankarna vill jag inte kännas vid, jag vill inte ens vistas i samma andetag som dem. De är mina värsta ovänner - men ibland mina enda vänner.
Frågan är om jag förlorar i förhand, att jag inte ens försöker? Nej, så tror jag inte att det är. Jag vill inte vara han som inte vet sina begränsningar. Inte i det här sammanhanget. Jag vill inte vara han som alla suckar och skakar på huvudet åt i hopplöshet och förakt. Jag ser och jag vet, eller tror, och det är det som gör att jag förlorar.
Jag kan inte påverka mina begränsningar. Inte till den grad att de gör mig acceptabel i alla fall. Det är...lite ledsamt. Ibland på gränsen till förödande. Då ser jag på mig själv som superhjälten som ingen vill ha hjälp av. En mörkrets riddare som famlar ensam i just mörkret.
Samtidigt vill jag inte vara hunden som alla klappar på. Det är som sagt kanske inte så synd om mig, om man ser i ett lite större perspektiv. Jag över tacksam över livet, men olycklig i dess tillfälliga stund.
Kommentarer
Trackback
