Måndag hela veckan
Rastlösheten kryper sig på. Mitt liv är ganska fattigt när det står still, och egentligen är det bara på helgerna som det rör på sig. Det är inte alls bra. Om man ändå vore lite trött så man kunde sova bort tristessen, men inte ens det är jag längre.
Att jobba är inte att leva, det är ett nödvändigt ont. I alla fall för min del. Vissa lever för sina jobb, vissa lever genom sina jobb och andra lever tack vare sina jobb. För mig handlar det om tillfällig överlevnad.
Jag älskar barn, och jag älskar barnen, men detta är inte min grej och har aldrig varit det. Eller jo, ibland har det varit det. Men efter ett tag har jag insett att det inte är hållbart i längden.
Jag såg en film i helgen där en av karaktärerna sa åt en annan karaktär att "blunda och tänk, och säg vad du helst av allt vill hålla på med i livet". Svaret blev "att driva ett hembärge för hemlösa". Jag gjorde själv samma sak strax därefter, och då blev svaret "att vara sångare i ett världsberömt rockband". Ja, sån är jag. Det är lite naivt, men ärligt.
Ska jag då försöka fånga den drömmen, eftersom att det är det jag vill göra i livet? Nej, så naiv är jag inte. Jag vet mina begränsningar, och att jobba och slita för någonting som med 99,9% sannolikhet inte skulle slå in, det är det inte värt.
Då gäller det att hitta andra vägar för att bli så lycklig som möjligt. Jag har några vägar att välja mellan. Några är korta och några är långa, men tack vare att jag tror på dem och mig så blir de inte lika jobbiga att vandra. Det känns bara spännande och inspirerande, nästan lite pirrigt, och bara lite lite läskigt.
Det var så mörkt den kvällen jag gick hem. Men nu ska jag måla mina egna stjärnor på himlen. Det blir någonting att följa, när de andra stjärnorna att önska efter inte lyser för mig.
När grannarna bara spelar innebandy, när någon pepprar kulor i trasdockor, när en annan bara pluggar, när någon styr kosan mot andra sidan Atlanten och när någon annan startar upp ett nytt liv - ja, det då jag sitter och tittar på Väderlekrapporten på TV4.
Men snart börjar ju Roast...
Att jobba är inte att leva, det är ett nödvändigt ont. I alla fall för min del. Vissa lever för sina jobb, vissa lever genom sina jobb och andra lever tack vare sina jobb. För mig handlar det om tillfällig överlevnad.
Jag älskar barn, och jag älskar barnen, men detta är inte min grej och har aldrig varit det. Eller jo, ibland har det varit det. Men efter ett tag har jag insett att det inte är hållbart i längden.
Jag såg en film i helgen där en av karaktärerna sa åt en annan karaktär att "blunda och tänk, och säg vad du helst av allt vill hålla på med i livet". Svaret blev "att driva ett hembärge för hemlösa". Jag gjorde själv samma sak strax därefter, och då blev svaret "att vara sångare i ett världsberömt rockband". Ja, sån är jag. Det är lite naivt, men ärligt.
Ska jag då försöka fånga den drömmen, eftersom att det är det jag vill göra i livet? Nej, så naiv är jag inte. Jag vet mina begränsningar, och att jobba och slita för någonting som med 99,9% sannolikhet inte skulle slå in, det är det inte värt.
Då gäller det att hitta andra vägar för att bli så lycklig som möjligt. Jag har några vägar att välja mellan. Några är korta och några är långa, men tack vare att jag tror på dem och mig så blir de inte lika jobbiga att vandra. Det känns bara spännande och inspirerande, nästan lite pirrigt, och bara lite lite läskigt.
Det var så mörkt den kvällen jag gick hem. Men nu ska jag måla mina egna stjärnor på himlen. Det blir någonting att följa, när de andra stjärnorna att önska efter inte lyser för mig.
När grannarna bara spelar innebandy, när någon pepprar kulor i trasdockor, när en annan bara pluggar, när någon styr kosan mot andra sidan Atlanten och när någon annan startar upp ett nytt liv - ja, det då jag sitter och tittar på Väderlekrapporten på TV4.
Men snart börjar ju Roast...
Kommentarer
Trackback
