Jag ska nog lyckas

"Jag vaknar varken med ett ryck eller långsamt. Jag bara öppnar mina ögon. Gårdagskvällen skriker i mitt huvud. Kan någonting vara värd denna atombomb?
     Dimman lättar, skärpan kommer tillbaka. Där ligger hon. Efter alla dessa år, efter alla tafatta försök till att närma mig, och alla ångestfyllda samtal där man varken kan säga för mycket eller för lite, där ligger hon.
     Även fast gårdagskvällen var en lyckokarusell, en vansinnesfärd utan dess like, så kommer jag ihåg varenda liten detalj. Dofterna, färgerna, dina ögon, allting. Hur gammal och blind och förstörd jag någonsin blir så kommer jag aldrig att glömma den här kvällen.
     Nu ligger du här och jag vågar inte röra mig. Inte ens andas. Det sista jag vill i världen just nu är att väcka dig. Jag vill bara se dig här och nu, när du sover. Håret i en prydlig och sagolik röra, din kind som ser ut som den varmaste och mjukaste, och dina ögon. Fastän de är slutna så drunknar jag. Drömmer jag?
     Nej. Av alla ögonblick i mitt liv är detta det mest verkliga. Jag förbannar alla bilar och fåglar. Alla människor som inte har förnuft att hålla käften en söndagsmorgon. Världen utanför är en fruktansvärd musikal just nu, och jag vill inte att du vaknar till det.
      Jag vet, du kommer säkert vifta bort detta som ingenting. Ett dumt och oplanerat felsteg på livets långa vandring. Men jag har aldrig varit gladare över att vara ett felsteg.
      Jag vågar inte väcka dig, för jag är rädd att du försvinner då. Snabbare än jag hinner förstå.
      Om jag fick önska en sak i livet just nu så skulle det vara ett leende på dina läppar när du vaknar och får syn på mig.
      Du är värd denna atombomb, och många många fler."