Jag ska nog lyckas

Jag är en kräsen person. Det finns mycket som jag inte gillar i matväg. Typ falukorv, all annan korv än Hots, korv stroganoff och potatisbullar. Okej, nu blev det mycket korv - men ni förstår vad jag menar. Det finns mycket "normal" mat som jag vägrar att äta, även om jag blivit fantastiskt mycket bättre sedan jag började jobba på dagis.
    Hur som helst, därför är jag mycket glad, och nästan lite stolt, över att jag gillar blodpudding. Eller "gillar" är fel ord, jag älskar det. Nej - jag avgudar blodpudding. Det har jag alltid gjort, ända sedan barnsben. Jag känner mig alltid lite mallig när det serveras blodpudding och personen bredvid mig rynkar på nästan medan jag trycker in delikatessen i munen.
    Vet inte varför det har blivit så att jag säger "nej tack" till vilken normal mat som helst och frossar i blodpudding, som 98 % av Sveriges befolkning får kväljningar av bara att tänka på. Kanske blev jag itvingad det som barn, och på så sätt lärde mig att tycka om det? Fast då borde jag rimligtvis även älska fläskkorv (läs; julkorv) som Far på ett tyranniskt sätt försökte lura i mig medan tårarna sprutade längs mina kinder. Det var något om att det skulle vara bra för "de röda och vita soldaterna i magen", men den gubben gick jag inte på minsann.
     Skit samma, blodpudding är bland det godaste och lyxigaste jag vet. Tyvärr får jag inte äran att förtära denna ljuvliga maträtt så ofta nu för tiden, men häromveckan serverades det på dagis - och det gav mig blodad tand (ha ha) så därför beställde jag hem det och igår kväll var det feststämning vid middagsbordet. I alla fall i min hörna.