Kap. "Blod utan färg" 4/5
"Jag kanske slår på fel saker, men det var någonting att slå på. Det var någonstans att bedöva smärtan. Och jag slog för kärlek som krossade mig som fönster. Skärsåren förföljer mig, ärren plågar än. Luftslag har aldrig varit tillräckligt, det är som en luftbubbla i vattnet. Det är inte lätt att slåss när man står ensam kvar i strid. För du var illusioner och jag var mitt i dem.
Anders sa alltid rätt saker. Han var allt där jag var fel. Han var mer än bara vän. Han var mer än bara en. Han var någon att vara rädd om, för han lärde mig så mycket. Anders jag saknar dig, det var ett guldskimmer över dig. Och Anders jag älskar dig.
Vi satt så många kvällar och bara pratade. Kanske skrattade, kanske bråkade, men du ska veta att allt du sa tog jag med mig. Och nu är du illusioner och jag vill vara med dig.
Det skulle aldrig fungera, det vill hon inte. Hon sa aldrig det, men jag såg det på henne. Jag ser rakt igenom när jag ser henne. Hon ser inte annorlunda ut, men hon har förändrats.
Och hon kanske gör det för min skull, för att inte såra mig. Men det gjorde hon i vilket fall, och för det kan jag inte förlåta henne."
Anders sa alltid rätt saker. Han var allt där jag var fel. Han var mer än bara vän. Han var mer än bara en. Han var någon att vara rädd om, för han lärde mig så mycket. Anders jag saknar dig, det var ett guldskimmer över dig. Och Anders jag älskar dig.
Vi satt så många kvällar och bara pratade. Kanske skrattade, kanske bråkade, men du ska veta att allt du sa tog jag med mig. Och nu är du illusioner och jag vill vara med dig.
Det skulle aldrig fungera, det vill hon inte. Hon sa aldrig det, men jag såg det på henne. Jag ser rakt igenom när jag ser henne. Hon ser inte annorlunda ut, men hon har förändrats.
Och hon kanske gör det för min skull, för att inte såra mig. Men det gjorde hon i vilket fall, och för det kan jag inte förlåta henne."
Kommentarer
Trackback
