Kap. "Korta vägar, långa tankar" 3/8
"Ännu en kväll att grubbla över, ännu en ensam promenad hem i natten. Drottninggatan kryllar av runaways. Ibland tror jag att jag är en av dem. Ibland vill jag vara en av dem. På bakgården till byns enda tillhåll om kvällarna dör ännu en pundare. För varje pundare som dör är det färre och färre som bryr sig. Det gäller att inte ramla här för då blir man liggandes kvar.
Sedan den dagen jag var stor nog att inse vad jag ville ha så har jag väntat på någonting som ska komma för att stanna. Pojken innan den dagen finns inte kvar längre, och det är bra det. Han får leva och leka fritt i det förflutna. Dit kan inga onda makter komma och förstöra honom.
Jag lever inte som jag gjorde då. Jag lever inte alls. Jag lever bara när jag dricker, men kvällarna är alldeles för korta och för få. Och dagarna har jag inte tid med. Jag gör mina rutiner på reflex, och hjärtat längtar efter något som det inte är beredd på.
Någon skriker och det ekar över hela byn. Är det ett rop på hjälp eller en bekräftelse på lycka? Ingen vet och för varje skrik är det färre och färre som bryr sig. Om vi bara brydde oss lite mer så skulle vi kanske kunna rädda varandra.
På dagen syns inga runaways. De sover antagligen. Flyr från dagen in till natten. Men det kan inte vara kväll hela tiden. Vi kan inte alltid skrika. Jag vill fly natten, in till dagen. Jag vill inte dricka mer."
Sedan den dagen jag var stor nog att inse vad jag ville ha så har jag väntat på någonting som ska komma för att stanna. Pojken innan den dagen finns inte kvar längre, och det är bra det. Han får leva och leka fritt i det förflutna. Dit kan inga onda makter komma och förstöra honom.
Jag lever inte som jag gjorde då. Jag lever inte alls. Jag lever bara när jag dricker, men kvällarna är alldeles för korta och för få. Och dagarna har jag inte tid med. Jag gör mina rutiner på reflex, och hjärtat längtar efter något som det inte är beredd på.
Någon skriker och det ekar över hela byn. Är det ett rop på hjälp eller en bekräftelse på lycka? Ingen vet och för varje skrik är det färre och färre som bryr sig. Om vi bara brydde oss lite mer så skulle vi kanske kunna rädda varandra.
På dagen syns inga runaways. De sover antagligen. Flyr från dagen in till natten. Men det kan inte vara kväll hela tiden. Vi kan inte alltid skrika. Jag vill fly natten, in till dagen. Jag vill inte dricka mer."
Kommentarer
Trackback
