Kap. "När livet och jag är osams blir jag ärlig" 2/8
"Jag ser mig själv från sidan, bara halva sanningen. Ser ingenting jag gillar och kan tycka om. Om mitt ansikte var ett skal så skulle jag skala bort det direkt. Det är smutsigt, fult och oätbart. Hur ska någon kunna tycka om det?
Jag ser ut som en försökskanin för obotliga sjukdomar. Fördärvad och inte långt ifrån slut. Rör mig och jag faller ihop. Jag luktar instängt mögel och äcklar min närhet, förlåt men nu kommer jag här. Mitt hår är tjockt och flottigt, inte som på tv. Jag har sett risbuskar som ser bättre ut.
Jag skrattar som en psykopat, kan inte le normalt. Jag framkallar kväljningar när jag går. Jag är bara skit. Och jag förstår att ingen vill ta på mig."
Jag ser ut som en försökskanin för obotliga sjukdomar. Fördärvad och inte långt ifrån slut. Rör mig och jag faller ihop. Jag luktar instängt mögel och äcklar min närhet, förlåt men nu kommer jag här. Mitt hår är tjockt och flottigt, inte som på tv. Jag har sett risbuskar som ser bättre ut.
Jag skrattar som en psykopat, kan inte le normalt. Jag framkallar kväljningar när jag går. Jag är bara skit. Och jag förstår att ingen vill ta på mig."
Kommentarer
Trackback
