Update
Äsch då. Har varit utan internet sedan igår, men nu är jag tillbaka i den oändliga världen och tar igen allt jag missat under de här timmarna. Är det något jag är beroende av så är det internet.
Okej. Igår blev det jobb hela dagen, från åtta till fem, och sedan var det bara hem och ta en power-nap innan en dömning på Centralvallen. Derby mellan KBK och KFF, pojkar 14 år, och jävlar vad det smällde. Ändå delade jag inte ut ett enda kort. Jag är nog en ganska tillåtande domare. Jag tror att jag skulle gilla att ha mig själv som domare.
Sedan blev det teven och Zlatan - and he did it again! Den klacken, alltså. Den klacken.
Idag då? Ja det blir jobb igen. Bara några timmar dock. Jag har även nu fått ett vikariat som gör att jag kommer att jobba varje dag, tills vidare, och hur många timmar det blir kommer att skifta från dag till dag. Det är bra. Jag behöver det.
Tidigare terminer har jag alltid jobbat på 3-6-årsavdelningen, men sedan jag kom tillbaka nu den här senaste gången så har jag mest jobbat på småbarnsavdelningen, där de äldsta barnen knappt är 2 år fyllda. Det är annorlunda vill jag lova. Den största skillnaden är att man måste hålla koll på att barnen, eftersom att de är blixtsnabba och ofta springer åt åtta olika hålla. Barnen som är 3-6 kan man nästan lämna helt fritt, förutom ett par "äventyrare", men småbarnen måste man ha koll på hela tiden.
Men det är inget problem, det gäller bara att vara lite mer vaken. En annan skillnad är att det är småbarnen som "bestämmer", enligt dem själva. De skiter fullständigt i vad man säger åt dem, de gör som de vill - och när de inte får göra som de vill så är man ingen bra människa i deras ögon. Då skriker dem. Men det är inget problem. Bara lite tinnitus. Det går ju inte att bli arg på de små juvelerna. De är så charmiga att det är omöjligt. Inte ens när man får 10 kg sand kastad i ansiktet så kan man bli arg. Då står de där med skräckslagna ögon och med ett leende på läpparna som gör att man bara börjar skratta.
Min enda gräns går vid att byta blöjor. I alla fall när de gjort "tvåan". Jag klarar inte det. Deras "tvåor" är alldeles för ostrukturerade och alldeles för mycket "överallt". Men det kommer väl en dag då jag måste bemästra den rädslan också.
Annars då? Tjae, inte mycket. Men på lördag blir det fest. En fyra veckor lång torka tar då slut.
Okej. Igår blev det jobb hela dagen, från åtta till fem, och sedan var det bara hem och ta en power-nap innan en dömning på Centralvallen. Derby mellan KBK och KFF, pojkar 14 år, och jävlar vad det smällde. Ändå delade jag inte ut ett enda kort. Jag är nog en ganska tillåtande domare. Jag tror att jag skulle gilla att ha mig själv som domare.
Sedan blev det teven och Zlatan - and he did it again! Den klacken, alltså. Den klacken.
Idag då? Ja det blir jobb igen. Bara några timmar dock. Jag har även nu fått ett vikariat som gör att jag kommer att jobba varje dag, tills vidare, och hur många timmar det blir kommer att skifta från dag till dag. Det är bra. Jag behöver det.
Tidigare terminer har jag alltid jobbat på 3-6-årsavdelningen, men sedan jag kom tillbaka nu den här senaste gången så har jag mest jobbat på småbarnsavdelningen, där de äldsta barnen knappt är 2 år fyllda. Det är annorlunda vill jag lova. Den största skillnaden är att man måste hålla koll på att barnen, eftersom att de är blixtsnabba och ofta springer åt åtta olika hålla. Barnen som är 3-6 kan man nästan lämna helt fritt, förutom ett par "äventyrare", men småbarnen måste man ha koll på hela tiden.
Men det är inget problem, det gäller bara att vara lite mer vaken. En annan skillnad är att det är småbarnen som "bestämmer", enligt dem själva. De skiter fullständigt i vad man säger åt dem, de gör som de vill - och när de inte får göra som de vill så är man ingen bra människa i deras ögon. Då skriker dem. Men det är inget problem. Bara lite tinnitus. Det går ju inte att bli arg på de små juvelerna. De är så charmiga att det är omöjligt. Inte ens när man får 10 kg sand kastad i ansiktet så kan man bli arg. Då står de där med skräckslagna ögon och med ett leende på läpparna som gör att man bara börjar skratta.
Min enda gräns går vid att byta blöjor. I alla fall när de gjort "tvåan". Jag klarar inte det. Deras "tvåor" är alldeles för ostrukturerade och alldeles för mycket "överallt". Men det kommer väl en dag då jag måste bemästra den rädslan också.
Annars då? Tjae, inte mycket. Men på lördag blir det fest. En fyra veckor lång torka tar då slut.
Kommentarer
Trackback
