Kap. "Pojken och flickan" 2/3
"En pojke och en flicka möts för första gången. Tycke uppstår, utan att någon av dem vet om det, men de riktiga känslorna var inte redo att visa sig. Tiden var inte den rätta. Deras liv såg likadant ut, fast väldigt annorlunda. Deras händer var av samma slag, fast olika smutsiga. De såg varandra, log och levde vidare.
En pojke och en flicka växte upp. Aldrig isär, aldrig tillsammans. Bredvid varandra med mils avstånd. Samma liv, olika erfarenheter. En blick, ett leende och tack och hej. Händerna lika olika smutsiga. Ett par med sår och torkat blod, ett annat orörda. Två öden som vandrat längs samma väg, där den ena tog genvägar och den andra tog omvägar. Men båda hamnade lika fel. Fast vilsna själar hittar alltid rätt tillslut, så resan fortsatte.
En pojke och en flicka skiljdes åt. Blickarna klipptes av och skratten dog. Det avståndet som varit blev nu till ett tomrum. Så långt att det inte fanns någon början eller slut, bara ett tomt och oändligt hav. Ingen tänkte eller visste ens om att det var så, för det som aldrig funnits kan aldrig försvinna eller kännas av när det är borta. Det gjorde aldrig ont. Inte förrän de såg varandra nästa gång.
En pojke och en flicka hade träffats, vuxit upp, skiljts åt och kommit tillbaka. Väl medvetna om varandra har de inte ens reflekterat över detta. De bara log åter igen och visade samma tycke, precis som att ingenting hänt under tiden. Som att tiden stått stilla. Men den här gången ville de mer.
När inte leenden och behagliga ögonblick räcker till längre, vad gör man då? När man inte kan nöja sig med att trivas i varandras närhet, hur gör man då?
Pojken och flickan visste inte, för de hade aldrig ställts inför det. Så många år på vägen, så många blodiga och tårfyllda erfarenheter, men ingenstans hade detta scenario uppenbarat sig. Så de blev rädda. Fastän de efter alla år tillsammans på betryggande avstånd nu var närmare än någonsin så sprang de och gömde sig. Var som helst. Bakom ett träd, ett möte och närmaste vän. Allt för att inte se varandras leenden. När det är på riktigt så blir det plötsligt livsfarligt. Och de har aldrig varit modiga, de där två.
En pojke och en flicka dog inför varandra. De försvann från varandras ögon, och ingen av dem tänkte på den andre igen. När livet och hjärtat blir påtagligt så gör det plötsligt ont. Det är fegt, men lätt, att försvinna. Ett enkelt val, ett steg åt sidan av från vägen, sedan kan man vara precis så borta som man själv vill.
Den pojken och den flickan kommer aldrig att bli så lyckliga som de kunde ha blivit, men nu vet de i alla fall att de inte kommer att bli varandras olyckor. Istället för att nå toppen valde båda en mittenplacering så att ingen av dem skulle behöva bli sist. De kunde ha fått sitt eget kungarike, men valde istället varsitt luftslott. De är enklare att bygga och svårare att riva.
En pojke och en flicka kanske ses någon gång i framtiden, när tycket svalnat till den grad att det inte bränns längre? Först då kanske de vågar känna på varandra, utan att det gör ont. En dag kanske en pojke och en flicka blir man och kvinna tillsammans?"
En pojke och en flicka växte upp. Aldrig isär, aldrig tillsammans. Bredvid varandra med mils avstånd. Samma liv, olika erfarenheter. En blick, ett leende och tack och hej. Händerna lika olika smutsiga. Ett par med sår och torkat blod, ett annat orörda. Två öden som vandrat längs samma väg, där den ena tog genvägar och den andra tog omvägar. Men båda hamnade lika fel. Fast vilsna själar hittar alltid rätt tillslut, så resan fortsatte.
En pojke och en flicka skiljdes åt. Blickarna klipptes av och skratten dog. Det avståndet som varit blev nu till ett tomrum. Så långt att det inte fanns någon början eller slut, bara ett tomt och oändligt hav. Ingen tänkte eller visste ens om att det var så, för det som aldrig funnits kan aldrig försvinna eller kännas av när det är borta. Det gjorde aldrig ont. Inte förrän de såg varandra nästa gång.
En pojke och en flicka hade träffats, vuxit upp, skiljts åt och kommit tillbaka. Väl medvetna om varandra har de inte ens reflekterat över detta. De bara log åter igen och visade samma tycke, precis som att ingenting hänt under tiden. Som att tiden stått stilla. Men den här gången ville de mer.
När inte leenden och behagliga ögonblick räcker till längre, vad gör man då? När man inte kan nöja sig med att trivas i varandras närhet, hur gör man då?
Pojken och flickan visste inte, för de hade aldrig ställts inför det. Så många år på vägen, så många blodiga och tårfyllda erfarenheter, men ingenstans hade detta scenario uppenbarat sig. Så de blev rädda. Fastän de efter alla år tillsammans på betryggande avstånd nu var närmare än någonsin så sprang de och gömde sig. Var som helst. Bakom ett träd, ett möte och närmaste vän. Allt för att inte se varandras leenden. När det är på riktigt så blir det plötsligt livsfarligt. Och de har aldrig varit modiga, de där två.
En pojke och en flicka dog inför varandra. De försvann från varandras ögon, och ingen av dem tänkte på den andre igen. När livet och hjärtat blir påtagligt så gör det plötsligt ont. Det är fegt, men lätt, att försvinna. Ett enkelt val, ett steg åt sidan av från vägen, sedan kan man vara precis så borta som man själv vill.
Den pojken och den flickan kommer aldrig att bli så lyckliga som de kunde ha blivit, men nu vet de i alla fall att de inte kommer att bli varandras olyckor. Istället för att nå toppen valde båda en mittenplacering så att ingen av dem skulle behöva bli sist. De kunde ha fått sitt eget kungarike, men valde istället varsitt luftslott. De är enklare att bygga och svårare att riva.
En pojke och en flicka kanske ses någon gång i framtiden, när tycket svalnat till den grad att det inte bränns längre? Först då kanske de vågar känna på varandra, utan att det gör ont. En dag kanske en pojke och en flicka blir man och kvinna tillsammans?"
Kommentarer
Postat av: R
bra där!
Trackback
