Kap. "Då" 4/5
"Jag känner fortfarande lukten från skolkorridoren. Så många vägar att ta, aldrig att jag hittade rätt.
Du var fulare då, men jag älskade dig ändå. Vi var lika gamla men du var mycket äldre än mig. Jag spelade en roll för jag trodde att jag inte räckte så som jag var. Och det fungerade ett tag, tills rollen spelades ut.
Nu sitter jag i logen och tänker tillbaka. Du var så säker då, men nu förstår jag att du var lika vilsen som jag. Jag skulle vilja åka tillbaka och leda dig rätt. Genom korridorerna, till rätt sal. Till rätt lektion.
Våra misstag gör oss till den vi är idag, och om jag kunde ändra på dem så skulle jag vara någon annan idag. Jag hade alldeles för många rätt. Jag slogs aldrig på rasten, för jag var nöjd som det var. Om jag kunde ändra på det så skulle jag ha slagits varenda dag.
Vi delade en ungdom. Du var lite snabbare. Jag höll mig kvar i det enda jag visste. Men du var redan färdig med det. Du ville skynda framåt, och jag har aldrig hunnit ikapp. Men någon gång kommer du stanna. Kanske stå stilla. Då kommer jag bakom dig med allt jag lärt mig. Jag vet inte om jag plockar upp dig då, eller om jag fortsätter gå.
Och när jag sitter i logen och tänker tillbaka så var vi aldrig där samtidigt. Du var en i mängden och jag var ingenting. Det har alltid varit den lyckligaste tiden i mitt liv, och nu ser jag. Du har aldrig fått vara glad. Du lät tiden gå förbi. Du knaprade piller och sov dig igenom den enda tiden du är fri. Nu är du fånge i dig själv. Och det kommer aldrig tillbaka.
Jag ser att du ångrar dig, och det gör mig ledsen. Försök att slå dig fri, det finns fortfarande tid än. Livet är fortfarande ungt, det har precis börjat. Och jag är alldeles bakom dig. Redo att ta din hand. Jag lämnar dig inte bakom mig. Jag har spelat ut min roll.
Nu är jag på riktigt, fast fortfarande på scenen. Men nu är det bara jag. Ta mig som jag är. Vi är lika gamla nu."
Du var fulare då, men jag älskade dig ändå. Vi var lika gamla men du var mycket äldre än mig. Jag spelade en roll för jag trodde att jag inte räckte så som jag var. Och det fungerade ett tag, tills rollen spelades ut.
Nu sitter jag i logen och tänker tillbaka. Du var så säker då, men nu förstår jag att du var lika vilsen som jag. Jag skulle vilja åka tillbaka och leda dig rätt. Genom korridorerna, till rätt sal. Till rätt lektion.
Våra misstag gör oss till den vi är idag, och om jag kunde ändra på dem så skulle jag vara någon annan idag. Jag hade alldeles för många rätt. Jag slogs aldrig på rasten, för jag var nöjd som det var. Om jag kunde ändra på det så skulle jag ha slagits varenda dag.
Vi delade en ungdom. Du var lite snabbare. Jag höll mig kvar i det enda jag visste. Men du var redan färdig med det. Du ville skynda framåt, och jag har aldrig hunnit ikapp. Men någon gång kommer du stanna. Kanske stå stilla. Då kommer jag bakom dig med allt jag lärt mig. Jag vet inte om jag plockar upp dig då, eller om jag fortsätter gå.
Och när jag sitter i logen och tänker tillbaka så var vi aldrig där samtidigt. Du var en i mängden och jag var ingenting. Det har alltid varit den lyckligaste tiden i mitt liv, och nu ser jag. Du har aldrig fått vara glad. Du lät tiden gå förbi. Du knaprade piller och sov dig igenom den enda tiden du är fri. Nu är du fånge i dig själv. Och det kommer aldrig tillbaka.
Jag ser att du ångrar dig, och det gör mig ledsen. Försök att slå dig fri, det finns fortfarande tid än. Livet är fortfarande ungt, det har precis börjat. Och jag är alldeles bakom dig. Redo att ta din hand. Jag lämnar dig inte bakom mig. Jag har spelat ut min roll.
Nu är jag på riktigt, fast fortfarande på scenen. Men nu är det bara jag. Ta mig som jag är. Vi är lika gamla nu."
Kommentarer
Trackback
