Kap. "Ny tid" 1/3
"Molntäcken blir bredare för varje dag. Solen lyser inte lika klart längre, och den värmer inte mig på riktigt. De gröna krigarna på trädtopparna förlorar sin livsglädje. Efter storm, regn och solsken så faller de ner och dör. De tappar i färg, blir trampad på och krattas bort. Men de ska bara vila. Snart så kommer de tillbaka igen. Och det är därför som jag nu är redo att släppa sommaren.
Jag har aldrig varit en oktobermänniska. Alla blir bleka och fula, genomskinliga och slutna. Men det är någonting med det här året. Jag tror jag kommer att älska varje minut framöver. För när mörkret faller på då blir jag som vanligt igen. Jag kan hålla någons hand och promenera under stjärnorna. Det är något med kylan som gör att man blir närmare varandra.
Fälten de gulnar. Det faller sönder och allt blir naket. Först då kanske man ser varandra. Och jag flyr aldrig regnet. Luften frisknar och vi blir renare. Jag trotsar aldrig blåsten. Den tar mig bara bort någonstans bättre.
Vi tänder våra stearinljus för att värma oss och se på varandra riktigt nära. Ljuset lyser inte på oss, man måste krypa nära det istället. Och när vi kryper så ser vi hur små vi båda är.
Det har varit den bästa sommaren på länge. Ingen ångest i världen kan få mig att ändra på det. Och inga mörka moln kan få mig att tvivla på att det blir den bästa hösten i våra liv. Det blåser kanske kallt, men då finns fortfarande du."
Jag har aldrig varit en oktobermänniska. Alla blir bleka och fula, genomskinliga och slutna. Men det är någonting med det här året. Jag tror jag kommer att älska varje minut framöver. För när mörkret faller på då blir jag som vanligt igen. Jag kan hålla någons hand och promenera under stjärnorna. Det är något med kylan som gör att man blir närmare varandra.
Fälten de gulnar. Det faller sönder och allt blir naket. Först då kanske man ser varandra. Och jag flyr aldrig regnet. Luften frisknar och vi blir renare. Jag trotsar aldrig blåsten. Den tar mig bara bort någonstans bättre.
Vi tänder våra stearinljus för att värma oss och se på varandra riktigt nära. Ljuset lyser inte på oss, man måste krypa nära det istället. Och när vi kryper så ser vi hur små vi båda är.
Det har varit den bästa sommaren på länge. Ingen ångest i världen kan få mig att ändra på det. Och inga mörka moln kan få mig att tvivla på att det blir den bästa hösten i våra liv. Det blåser kanske kallt, men då finns fortfarande du."
Kommentarer
Trackback
