Jag ska nog lyckas

Idag var det den absolut sista träningen för säsongen. På onsdag är det b-lagsmatch mot Köping, och då är jag avstängd, men efter det så är säsongen över. Det känns...ja det känns som att jag behöver vila från det här nu ett tag.
    Läge då att summera min säsong. Det började med att jag fick starta de första träningsmatcherna, men efter en katastrofal insats mot Viljan så blev det bänken för mig. Säkert med all rätta. Jag hade det svårt i början och det kändes som att vad jag än gjorde så blev det fel. Ingenting stämde egentligen.
    På bänken blev jag kvar fram till genrepet mot Heby, och där gick det faktiskt rätt bra. Vi vann och jag var nöjd med min insats. Dock blev det tillbaks till bänken igen när det var dags för seriepremiär, och just då kändes fotboll inte så roligt. Jag var missnöjd med det mesta, även om jag tyckte att bänken var rätt plats för mig. Det fanns de som var bättre än mig, och det var väl det som gjorde mig missnöjd. Jag var besviken på mig själv.
    Det blev några korta inhopp innan jag väldigt överraskande fick starta mot ÖSK Ungdom hemma. "Äntligen" tänkte jag, och sedan gick det åt helvete. Jag blev utbytt och gjorde mig själv pånytt besviken. Jag gjorde mig redo för att sitta på bänken säsongen ut, och det var inte så jävla roligt men realistiskt som det kändes så.
     Men så fick jag chansen mot Södra borta. Inte från start, men från start i den andra halvleken - och då jävlar gick det bra! Jag kom in i matchen direkt och gjorde det gillar allra mest - smällde på. Detta, och det faktum att vi hade många borta, gjorde att jag fick starta följande match mot serieledande Karlstad BK, vilket var sista matchen för vårsäsongen - och även där gick det hyfsat. Dessvärre blev jag klumpigt utvisad, och när höstsäsongen drog igång igen så började jag med en avstängning och sedan missade jag nästa match mot ÖSK Ungdom då jag var på min kusins bröllop.
     Därefter blev det bänken igen. Ända fram till Örebro Syrianska hemma i slutet av augusti. Då fick jag starta och det kändes bra. Sedan fick jag starta de resterande fyra matcherna, och i den sista matchen mot Sköllersta var jag avstängd.
     Så jag började värdelöst och avslutade godkänt. Inte så bra som jag hade hoppats och ville - men ändå godkänt. Det är de här matcherna jag älskar att spela, med a-laget. Jag har väldigt svårt att motivera mig om det inte gäller någonting, och därför älskar jag a-lagsmatcher. Jag hade gärna spelat fler, men det var mitt eget fel. Jag var inte tillräckligt bra, helt enkelt. Men ju mer jag fått spela ju bättre har det kännts, och förhoppningsvis kan det bara bli bättre framöver. Det måste bli det, annars kan jag lika gärna skita i det. Presterar jag inte på en högre nivå nästa gång, då vete fan alltså...
      Men trots att det många gånger har varit tungt och jävligt under säsongen så har det alltid varit lätt att gå till träningarna tack vare grabbarna i laget. Det är svårt att vara utan det, den känslan varit i omklädningsrummet. Jag är inte ute efter någon social verksamhet, men det underlättar ju betydligt om man säger så.
      Ja, då lägger vi den här säsongen till historien. Kanske är det min bästa trots allt, men jag måste ändå ha högra krav än så här. Nästa gång jag spelar så ska jag vara bättre. Det är jag skyldig mig själv efter alla år jag lagt ner på att sparka på den där runda saken. Jag har spelat fotboll sedan jag var 5 år, och ända sedan jag var 10 år så har jag drömt om att spela i Kungsörs a-lag. Nu är jag där, och det är dags att börja göra någonting bra av det. Jag är inte nöjd med att sitta bredvid och se på. Jag vill påverka. Jag vill vara en del av någonting. Det är dags för det nu. Nästa säsong.