Lite kort om...
Igår var det Roast igen, denna gång med Pernilla Wahlgren som "offer". Det är ju nästan öppet mål att skämta om henne, för det finns ju så ofantligt mycket att ta av. Sedan kan jag tycka att det är lite jobbigt att skoja om henne eftersom att hon är så sympatisk och genuint glad hela tiden. Det blir lite olustigt. Ändå skrattade jag som fan.
Jag missade första halvan av programmet och kom in när Felix Herngren rostade, och han var förvånandsvärt grov. Sedan kom Soran och då passade jag på att gå på toaletten och betala räkningar och hänga upp tvätten. Men när David Batra kom - då satt jag som fastklistrad. Han är rolig. Jävlar vad han bredde på igår!
Ibland blev jag nästan chockad och bara väntade på att Wahlgren skulle bryta ihop och springa ut i tårar. Men det konstiga är att jag hela tiden satt och tokskrattade. Jag blev förvånad av mig själv, att jag kunde sitta och skratta åt sådana råa tilltag. Fast någonstans, på något sätt, innerst inne, kändes det som att allting gjordes med värme och "glimten i ögat" - och det var kanske det som gjorde att jag kunde skratta.
Sedan fick hon ju ge igen, och det gjorde hon väl rätt bra. Hon är tuff ändå, den där lilla spralliga sångfågeln. Fast hennes jobbiga skratt är mer än jag klarar av.
Nästa vecka är det Robert Gustafssons tur att grillas, med bland annat Henrik Schyffert och Johan Rehborg som rostare. Då kan det bli tufft.
* * * * *
Förlusten i helgen till trots - både Man United och Blåvitt sprang hem tre poäng, och det var kanske ingen tröst men jävligt jävligt skönt.
* * * * *
Annars har det varit två vita helger på raken. Ja, nu är sommaren definitivt över.
Eller? De här två senaste veckorna har varit helt underbara, vädermässigt sett, och nu är det verkligen "brittsommar" ifrån dess allra finaste sida. Många tycker att det här är den bästa årstiden på året, den här perioden mellan sommar och höst. Men jag vet inte. Jag gillar våren och sommaren. Och hösten i början. Och vintern i december.
Jag missade första halvan av programmet och kom in när Felix Herngren rostade, och han var förvånandsvärt grov. Sedan kom Soran och då passade jag på att gå på toaletten och betala räkningar och hänga upp tvätten. Men när David Batra kom - då satt jag som fastklistrad. Han är rolig. Jävlar vad han bredde på igår!
Ibland blev jag nästan chockad och bara väntade på att Wahlgren skulle bryta ihop och springa ut i tårar. Men det konstiga är att jag hela tiden satt och tokskrattade. Jag blev förvånad av mig själv, att jag kunde sitta och skratta åt sådana råa tilltag. Fast någonstans, på något sätt, innerst inne, kändes det som att allting gjordes med värme och "glimten i ögat" - och det var kanske det som gjorde att jag kunde skratta.
Sedan fick hon ju ge igen, och det gjorde hon väl rätt bra. Hon är tuff ändå, den där lilla spralliga sångfågeln. Fast hennes jobbiga skratt är mer än jag klarar av.
Nästa vecka är det Robert Gustafssons tur att grillas, med bland annat Henrik Schyffert och Johan Rehborg som rostare. Då kan det bli tufft.
* * * * *
Förlusten i helgen till trots - både Man United och Blåvitt sprang hem tre poäng, och det var kanske ingen tröst men jävligt jävligt skönt.
* * * * *
Annars har det varit två vita helger på raken. Ja, nu är sommaren definitivt över.
Eller? De här två senaste veckorna har varit helt underbara, vädermässigt sett, och nu är det verkligen "brittsommar" ifrån dess allra finaste sida. Många tycker att det här är den bästa årstiden på året, den här perioden mellan sommar och höst. Men jag vet inte. Jag gillar våren och sommaren. Och hösten i början. Och vintern i december.
Kommentarer
Trackback
