Kap. "När ingen annan förstod" 2/6
"Jag sprang på Björn igår på stan. Vi ses inte så ofta nu för tiden så det var väldigt roligt. En gång i tiden var Björn med i gänget och vi umgicks hela tiden. Vardagar som helger. Nu bor han i Linköping med sin sambo som han har en läkarklinik tillsammans med. Björn var bara hemma över helgen för att hälsa på föräldrarna så vi bestämde oss för att ta en fika för att "kolla igenom" vad som hänt på sistone.
Så jag sa som det var. Att jag var tokförälskad och bortom allt normalt förstånd. Att hon hade fått mig helt ur balans och att jag aldrig ville återfå den igen. Jag berättade vilken fantastisk känsla det är att vara så här innerligt och ologiskt kär. Hur alla borde få känna på det någon gång i livet. Att det var den mest underbara känslan i hela universum.
Björn är bra. Det har alltid gått att prata med honom på riktigt. Vi förstår varandra och när vi pratar så kan de mest fascinerande samtalen uppstå. Vi pratade länge och bra. Till en början. Björn var glad för min skull. Sedan kom vi in på att den här känslan att vara så kär, i samma andetag som det kan vara den största och bästa känslan i livet så kan det samtidigt vara något fruktansvärt och livshotande. Lika obeskrivligt vacker som förödande och ondskefull. Det beror helt på vad man låter den göra med hjärtat och hur kärleken väljer att behandla de som drabbats.
Både Björn och jag hade gått på våra nitar genom åren, men för mig var det första gången som kärlekens klor verkligen hade greppat. Allt runtomkring mig hade slutat existera, och Björn medgav också att han aldrig sett mig så här glad och upprymd tidigare.
Men mot slutet av samtalet blev det en konstig stämning. Björn gav mig rådet att "inte sjunka för djupt in i glädjen och lyckan, för då är risken att jag gör mig illa väldigt mycket". Det var precis som att han visste någonting som jag inte visste. Hur fan var det möjligt? Vem hade han pratat med?
Jag visste inte hur jag skulle reagera på det, och ärligt talat blev jag lite förbannad. Men jag ville inte börja tjafsa så jag avrundade vår lilla träff och gav mig ut på stan igen. Väl där försvann de olustiga signalerna som Björn försökte sända och jag kom tillbaka till det tillstånd jag befann mig i tidigare. Jag var kär, upp över öronen förälskad, och ingen på denna planet kunde hindra mig från att vara så varm och lycklig. Det pirrade i magen bara av att tänka på henne, och jag kände "Det här är inte vad som helst. Det här är kvinnan i mitt liv". Jag log för mig själv hela vägen hem.
Inte visste jag då att Björns signaler var till för att rädda mig. Inte visste jag då att han skulle få rätt tillslut. Delvis."
Så jag sa som det var. Att jag var tokförälskad och bortom allt normalt förstånd. Att hon hade fått mig helt ur balans och att jag aldrig ville återfå den igen. Jag berättade vilken fantastisk känsla det är att vara så här innerligt och ologiskt kär. Hur alla borde få känna på det någon gång i livet. Att det var den mest underbara känslan i hela universum.
Björn är bra. Det har alltid gått att prata med honom på riktigt. Vi förstår varandra och när vi pratar så kan de mest fascinerande samtalen uppstå. Vi pratade länge och bra. Till en början. Björn var glad för min skull. Sedan kom vi in på att den här känslan att vara så kär, i samma andetag som det kan vara den största och bästa känslan i livet så kan det samtidigt vara något fruktansvärt och livshotande. Lika obeskrivligt vacker som förödande och ondskefull. Det beror helt på vad man låter den göra med hjärtat och hur kärleken väljer att behandla de som drabbats.
Både Björn och jag hade gått på våra nitar genom åren, men för mig var det första gången som kärlekens klor verkligen hade greppat. Allt runtomkring mig hade slutat existera, och Björn medgav också att han aldrig sett mig så här glad och upprymd tidigare.
Men mot slutet av samtalet blev det en konstig stämning. Björn gav mig rådet att "inte sjunka för djupt in i glädjen och lyckan, för då är risken att jag gör mig illa väldigt mycket". Det var precis som att han visste någonting som jag inte visste. Hur fan var det möjligt? Vem hade han pratat med?
Jag visste inte hur jag skulle reagera på det, och ärligt talat blev jag lite förbannad. Men jag ville inte börja tjafsa så jag avrundade vår lilla träff och gav mig ut på stan igen. Väl där försvann de olustiga signalerna som Björn försökte sända och jag kom tillbaka till det tillstånd jag befann mig i tidigare. Jag var kär, upp över öronen förälskad, och ingen på denna planet kunde hindra mig från att vara så varm och lycklig. Det pirrade i magen bara av att tänka på henne, och jag kände "Det här är inte vad som helst. Det här är kvinnan i mitt liv". Jag log för mig själv hela vägen hem.
Inte visste jag då att Björns signaler var till för att rädda mig. Inte visste jag då att han skulle få rätt tillslut. Delvis."
Kommentarer
Trackback
