Kap. "Hon & gatan" 1/5 (DET HÄR BLIR NOG DET SISTA!)
"Var är hon med röda klänningen? Jag har sett henne ett par gånger nu. Först på stan, sedan i kön, en gång gick hon förbi utanför när jag stod inne i butiken, och jag tror att hon dansade på krogen senast. Hennes läppar var de mjukaste och jag såg stjärnorna i hennes ögon. Hennes leende skulle kunna dela hav och hennes hud såg ut att vara det lenaste.
Om jag var fem år yngre skulle jag aldrig ha vågat titta, men nu kunde jag inte sluta stirra. Det finns något i hennes blick som signalerar om att hon längtar bort, men jag har aldrig varit bra på att tyda vem som vill räddas.
Kan hon ha sett mig? Vågar jag hoppas? När jag nu sitter ensam och tittar på kärleken på TV så tänker jag "Det skulle kunna vara jag". Det borde vara jag. Vi.
Just i dessa stunder är jag samtidigt övertygad om att nästa gång jag ser henne så kommer jag att springa fram till henne, bjuda ut henne, och slutligen vinna henne. Det är alltid samma scenario. En månskensnatt under det mörka och oändliga. Avskildhet, bara hon och jag. Men vi är inte ensama. Vi är tillsammans, och vi har aldrig varit tryggare. En kyss som förändrar allt. En kyss som förkunnar att detta är början på en sagolik vänskap. Och när ingenting kan bli vackrare så tittar hon på mig, men ögon som bara hon har, och ger mig det där leendet som nu även kan dela hjärtan. Men jag går inte sönder. Jag har aldrig varit mer hel i mitt liv. "Nu är det du och jag", säger hon. Och hon ljög inte.
Just denna gång intalar jag mig att det inte stannar i en tanke framför TV-apparaten. Nästa gång jag ser henne ska jag fånga hennes uppmärksamhet. Mina armar må kanske inte vara starka, men när jag greppar henne så tänker jag inte släppa. Om hon vill så släpper jag henne aldrig.
Jag undrar ofta vad hon heter. Jag har tre alternativ som jag vandrar emellan. Det kan omöjligt vara någonting annat. Olivia, Josephine eller Mikaela.
Det är gatufest i stan. Musiken bedövar och folk vandrar arm i arm. Kärleken flödar. Alkoholen likaså. De utslagna och ensamma börjar bli mer lätträknade ju mer vi närmar oss midnatt. Vissa dricker bort smärtan, andra behöver aldrig oroa sig, och vissa väntar ut den. Som jag.
Det är två år sedan Freja lämnade mig. Konstigt nog har jag inte tagit bort hennes kort från plånboken. Jag har slutat hoppats, men på något sätt vill jag inte släppa henne helt och hållet.
Ville är såklart på väg att gå bananas. Han är snart borta från all sans och förnuft. Jag undrar vad han flyr ifrån? Vad är hans smärta? Men ikväll orkar jag inte vara hans räddare i nöden. Morgan får ta hand om honom. Jag vill bara ta det lugnt. Kanske grabbarna från laget kommer? Då blir det nog lite dans ändå...
Eller inte. Där är hon! Inte i den röda klänningen, men visst är det hon. Vackrare än någonsin. Min Olivia. Olivia? Ja, kanske det. Jag bryr mig inte. Hon får gärna heta Lars-Ulla, inget kan få mig att släppa blicken från henne.
"Öööhh...Kom IGEN! Nu DRAR vi. Fan grabb...". Där försvann Ville från Jorden. Jag med.
Jag reser mig från bordet. Samlar det sista unset av mod. Det behövs inte mycket. Jag har förberett mig länge nu. Grabbarnas rop ekar i julinatten. Men jag lyssnar inte. Inget kan få mig att vända om. Snart måste hon se mig. Snart kommer ögonkontaken. Nu gäller det."
Om jag var fem år yngre skulle jag aldrig ha vågat titta, men nu kunde jag inte sluta stirra. Det finns något i hennes blick som signalerar om att hon längtar bort, men jag har aldrig varit bra på att tyda vem som vill räddas.
Kan hon ha sett mig? Vågar jag hoppas? När jag nu sitter ensam och tittar på kärleken på TV så tänker jag "Det skulle kunna vara jag". Det borde vara jag. Vi.
Just i dessa stunder är jag samtidigt övertygad om att nästa gång jag ser henne så kommer jag att springa fram till henne, bjuda ut henne, och slutligen vinna henne. Det är alltid samma scenario. En månskensnatt under det mörka och oändliga. Avskildhet, bara hon och jag. Men vi är inte ensama. Vi är tillsammans, och vi har aldrig varit tryggare. En kyss som förändrar allt. En kyss som förkunnar att detta är början på en sagolik vänskap. Och när ingenting kan bli vackrare så tittar hon på mig, men ögon som bara hon har, och ger mig det där leendet som nu även kan dela hjärtan. Men jag går inte sönder. Jag har aldrig varit mer hel i mitt liv. "Nu är det du och jag", säger hon. Och hon ljög inte.
Just denna gång intalar jag mig att det inte stannar i en tanke framför TV-apparaten. Nästa gång jag ser henne ska jag fånga hennes uppmärksamhet. Mina armar må kanske inte vara starka, men när jag greppar henne så tänker jag inte släppa. Om hon vill så släpper jag henne aldrig.
Jag undrar ofta vad hon heter. Jag har tre alternativ som jag vandrar emellan. Det kan omöjligt vara någonting annat. Olivia, Josephine eller Mikaela.
Det är gatufest i stan. Musiken bedövar och folk vandrar arm i arm. Kärleken flödar. Alkoholen likaså. De utslagna och ensamma börjar bli mer lätträknade ju mer vi närmar oss midnatt. Vissa dricker bort smärtan, andra behöver aldrig oroa sig, och vissa väntar ut den. Som jag.
Det är två år sedan Freja lämnade mig. Konstigt nog har jag inte tagit bort hennes kort från plånboken. Jag har slutat hoppats, men på något sätt vill jag inte släppa henne helt och hållet.
Ville är såklart på väg att gå bananas. Han är snart borta från all sans och förnuft. Jag undrar vad han flyr ifrån? Vad är hans smärta? Men ikväll orkar jag inte vara hans räddare i nöden. Morgan får ta hand om honom. Jag vill bara ta det lugnt. Kanske grabbarna från laget kommer? Då blir det nog lite dans ändå...
Eller inte. Där är hon! Inte i den röda klänningen, men visst är det hon. Vackrare än någonsin. Min Olivia. Olivia? Ja, kanske det. Jag bryr mig inte. Hon får gärna heta Lars-Ulla, inget kan få mig att släppa blicken från henne.
"Öööhh...Kom IGEN! Nu DRAR vi. Fan grabb...". Där försvann Ville från Jorden. Jag med.
Jag reser mig från bordet. Samlar det sista unset av mod. Det behövs inte mycket. Jag har förberett mig länge nu. Grabbarnas rop ekar i julinatten. Men jag lyssnar inte. Inget kan få mig att vända om. Snart måste hon se mig. Snart kommer ögonkontaken. Nu gäller det."
Kommentarer
Trackback
