Vi kan inte tillåta oss själva att vara förlorade
Fyyy faan, nu är jag riktigt nere. Nu börjar det sjunka in. Hur fan kunde det gå till?
Vi går in och gör en, i mina ögon, dålig första halvlek. Står emot länge, men 7 minuter innan halvtid så får IFK Örebro in 1-0. I paus kommer vi överens om att bli aggressivare och trycka på hårdare, och i andra halvlek tar vi över matchen fullständigt. Efter mängder, nåja, av målchanser så nickar Blondie Bubble Boy in kvitteringen med 20 minuter kvar, och sedan är det bara en jakt på ett segermål.
Vi anfaller och anfaller, missar och missar. Hoppet är nästan ute när klockan passerat 90 minuter. Men så i den 92 minuten lyckas Lingen tråckla in 2-1 - och glädjen är total. Verkligen TOTAL! Alla samlas i en hög och skriker, bara skriker, ut sin glädje. Vi hade grejat det! Precis som landslaget så hade vi grejat det. På övertid och allt.
Vi samlas på egen planhalva för att försvara oss sista övertidsminuterna. Nu ska vi bara skicka iväg bolljäveln. Men vad händer? En på ut på vänsterkanten, en inlägg till en Örebrospelare på straffområdslinjen som nickar...i mål. På 15 sekunder förvandlades vår obeskrivliga lycka till...ja, det går inte att beskriva hur det kändes att se bollen segla över Rocco-Malle och in i mål.
2-2 slutade matchen, och nu ser det mörkt ut. Vi måste vinna allt och alla andra lagen måste förlora allt. Om det ens räcker?
Jag vet inte vad vi gjort för att förtjäna detta oflyt. Det känns bara så hopplöst.
Men så länge det finns en chans måste vi gå för den. Det finns fortfarande en chans, och då måste vi göra allt, allt, allt och lite till för att den. Kanske vänder det? Kanske får vi lite tur med oss här på slutet?
Nu vinner vi allt som är kvar och sedan pustar vi ut. Snälla. Snälla, snälla, snälla. Låt oss få göra det.
Vi går in och gör en, i mina ögon, dålig första halvlek. Står emot länge, men 7 minuter innan halvtid så får IFK Örebro in 1-0. I paus kommer vi överens om att bli aggressivare och trycka på hårdare, och i andra halvlek tar vi över matchen fullständigt. Efter mängder, nåja, av målchanser så nickar Blondie Bubble Boy in kvitteringen med 20 minuter kvar, och sedan är det bara en jakt på ett segermål.
Vi anfaller och anfaller, missar och missar. Hoppet är nästan ute när klockan passerat 90 minuter. Men så i den 92 minuten lyckas Lingen tråckla in 2-1 - och glädjen är total. Verkligen TOTAL! Alla samlas i en hög och skriker, bara skriker, ut sin glädje. Vi hade grejat det! Precis som landslaget så hade vi grejat det. På övertid och allt.
Vi samlas på egen planhalva för att försvara oss sista övertidsminuterna. Nu ska vi bara skicka iväg bolljäveln. Men vad händer? En på ut på vänsterkanten, en inlägg till en Örebrospelare på straffområdslinjen som nickar...i mål. På 15 sekunder förvandlades vår obeskrivliga lycka till...ja, det går inte att beskriva hur det kändes att se bollen segla över Rocco-Malle och in i mål.
2-2 slutade matchen, och nu ser det mörkt ut. Vi måste vinna allt och alla andra lagen måste förlora allt. Om det ens räcker?
Jag vet inte vad vi gjort för att förtjäna detta oflyt. Det känns bara så hopplöst.
Men så länge det finns en chans måste vi gå för den. Det finns fortfarande en chans, och då måste vi göra allt, allt, allt och lite till för att den. Kanske vänder det? Kanske får vi lite tur med oss här på slutet?
Nu vinner vi allt som är kvar och sedan pustar vi ut. Snälla. Snälla, snälla, snälla. Låt oss få göra det.
Kommentarer
Trackback
