Jag ska nog lyckas

Ja, det har ju varit påsk. För en vecka sedan. Men det var inte påsk som man är van vid. Det var ingenting, faktiskt. Ingen mat, inga ägg, ingen påskmust. Fan vad jag saknade lite hots-korv, köttbullar och kokt potatis! Istället blev det grillfest, och sedan en sjuhelvetes hemmafest i Fröken Blombergs nya hus. Mellan 60-80 personer var vi nog.
    Det funkade det också. Typ. Sådär.

Jag har drömt så konstigt här nere. Jag drömmer om människor, människor hemifrån.
     Jag har drömt om alla mina nära, vänner jag har nu och vänner jag haft förut som inte är mina vänner längre. Jag har drömt om personer jag träffat i mitt liv, och jag har drömt om personer jag aldrig kommer att få träffa igen. Jag har drömt om gamla lärare och jag har drömt om mina små knoddar på dagiset.
     ...och jag har drömt om mig och Liam Gallagher mer än en gång. Vi skulle verkligen kunna bli vänner, han och jag.
     Jag har drömt om personer som fått mitt hjärta att slå snabbare genom åren, personer som en gång betydde allt och personer som börjat betyda mer på sistone. Ingen nämnd, ingen glömd.
     Jag vet inte, det blir kanske så när man är hemifrån en längre tid.
     Jag skulle kunna rabbla upp alla personer jag drömt om de här senaste veckorna, och det skulle nog kunna bli en riktig skrattfest. Men jag avstår. Jag antar att jag skäms lite grand över att ha drömt om vissa av de här personerna.

...och häromkvällen satt jag och Bruce på verandan och njöt av utsikten. Det var alldeles vindstilla och stjärnklart, och plötsligt utbrast Bruce: "Vilken otroligt vacker kväll! Såna här kvällar har ni inte i Sverige". "Jävla dåre", tänkte jag. Det finns ingen plats i världen som slår en svensk sommarkväll. Men Bruce älskar verkligen sitt kära Australien, för honom är det paradiset på jorden, så jag sa: "Nä, du har rätt".
       Brucie old boy, du skulle bara veta.