Jag ska nog lyckas

En sak har jag glömt att berätta. Här nere är jag inte Jone. Jag är inte ens Jonatan. I'm fucking Johnny. Johnny Boy.
    Det började med att folk inte kunde uttala Jone. Det blev bara Juni och Juno och Juna. Eller i värsta fall Uno. Så en grabb sa "Äh va fan, jag kallar dig Johnny" - och jag fastnade för det direkt.
    I huset jag bor i nu så vet de nog inte ens om att jag heter Jonatan. Det har varit Johnny ända sedan första dagen. Numera är jag så van vid Johnny att jag knappt reagerar om någon kallar mig Jone eller Jonatan. Alltid när jag träffar nya människor nu så presenterar jag mig som Johnny.
    And I like. Nej. I love it. "Heeey, Johnny Boy! How are you, buddy? Everything's alright?".
    Johnny Boy. Jag kräver att folk kallar mig det även när jag kommer hem.

Och en annan sak...
    Jag har blivit beroende av jordnötssmör. Fullkomligt besatt. Jag måste ha en jordnötssmörmacka minst två gånger om dagen, annars blir jag galen. Det är som att munnen torkar ihop och sedan fylls av saliv och sedan torkar ihop igen om jag inte får min dagliga dos av jordnötssmör.
    När jag var liten så fick jag alltid jordnötssmör av Mor på mina smörgåsar som jag hade med mig till lekis, men sedan någonstans runt mellanstadiet så försvann min kärlek till detta underbara pålägg. Jag vet inte varför, kanske var det någon flicka som upplyste mig om att jag luktade äckligt i munnen efter att jag gottat mig i mina mackor?
    Hursomhelst, nu har jag hittat tillbaka till mitt älskade jordnötssmör - och nu skiter jag fullständigt i om någon tycker att jag luktar äckligt. Inget ska skilja oss åt igen.
    Så nu vet du att det måste införskaffas tills jag kommer hem, Mor.

Sedan fortsätter jag min vana trogen att berätta om folk hemifrån som jag drömmer om.
    Här senast drömde jag att jag sov över hemma hos M'n'M, "eftersom att hon skulle skjutsa mig till skolan nästa dag". Men något var alldeles galet med mig. Jag kunde inte ens gå till toaletten själv, så M'n'M fick hjälpa mig att borsta tänderna. Det var snällt. Vi skrattade gott åt min tafatthet.
    Sedan kom det några snubbar som ville köpa kebab, men M'n'M förklarade bestämt att hon inte säljer kebab längre.
    Ja det var en konstig dröm...

Till sist kan jag berätta att det varit en dålig vecka med mycket regn - men i fredags exploderade solen igen och nu har det varit varmt och gött i flera dagar.
    Igår lapade jag sol på stranden och hade det för jävla underbart tillsammans med några libanesiska snubbar. Mario och Luigi hette de. Eller egentligen hette han Loui, men det är mycket roligare att kalla dem Mario och Luigi om man kan sin tv-spelshistoria.
    Efter stranden åkte jag och Channel hem till dem på grillkväll. De var schyssta men smått livsfarliga på något sätt. Det är svårt att förklara. Jag tror inte att jag vill träffa dem igen.
    Luigi måste också vara Ödlans försvunna tvillingbror. Det måste vara så, för det är kusligt så lika de är. Både till sättet och utseendet.