Boken: status
När folk har frågat mig om boken är klart snart så har jag svarat: "Ja, snart. Bara slutet kvar." Det är sanning med modifikation.
Det är förvisso sant att jag har slutet kvar att skriva, men sanningen är den att jag inte skrivit en rad sedan jag kom hem ifrån Australien. Och att säga att det "bara" är slutet kvar att skriva är också lite skevt, för det kan innebära väldigt mycket. Det kan innebära att jag måste skriva om långa stycken, att jag måste ändra i handlingen, att jag måste ta bort eller lägga till, fylla ut, möblera om...ja, att skriva ett slut har visat sig vara något väldigt stort och svårt för mig.
Jag vet helt enkelt inte hur fan jag ska avsluta. Samtidigt har jag inte lagt ner nätter, nätter och åter nätter på att försöka komma underfund med saken heller. Jag skriver på känsla, och sedan jag kom hem har jag inte haft den där känslan jag eftersöker när jag skriver. Det har inte kommit till mig.
Jag vet inte, på ett sätt känns det som att jag kanske inte har upplevt slutet än i mitt egna liv. För boken handlar ju, om ni inte visste det, mycket och ganska lite om mitt eget liv. Jag skulle kunna göra det väldigt enkelt för mig och bara...avsluta. Men det känns inte rätt. Eller, under inga som helst omständigheter kommer jag att göra det. Har jag tagit så här lång tid på mig att skriva kan det lika gärna ta lite längre tid.
Jag känner ingen stress över att avsluta, det verkar snarare som att andra är mer angelägna om att boken ska bli klar. Men jag känner ingen press.
Att avsluta boken har varit svårt, för att inte säga omöjligt hitintills, men tids nog kommer det att komma en våg, och ur den ska jag ställa mig upp, ruska på mig och utbrista "Javisst! Det är ju självklart! Så ska det vara!".
Det är förvisso sant att jag har slutet kvar att skriva, men sanningen är den att jag inte skrivit en rad sedan jag kom hem ifrån Australien. Och att säga att det "bara" är slutet kvar att skriva är också lite skevt, för det kan innebära väldigt mycket. Det kan innebära att jag måste skriva om långa stycken, att jag måste ändra i handlingen, att jag måste ta bort eller lägga till, fylla ut, möblera om...ja, att skriva ett slut har visat sig vara något väldigt stort och svårt för mig.
Jag vet helt enkelt inte hur fan jag ska avsluta. Samtidigt har jag inte lagt ner nätter, nätter och åter nätter på att försöka komma underfund med saken heller. Jag skriver på känsla, och sedan jag kom hem har jag inte haft den där känslan jag eftersöker när jag skriver. Det har inte kommit till mig.
Jag vet inte, på ett sätt känns det som att jag kanske inte har upplevt slutet än i mitt egna liv. För boken handlar ju, om ni inte visste det, mycket och ganska lite om mitt eget liv. Jag skulle kunna göra det väldigt enkelt för mig och bara...avsluta. Men det känns inte rätt. Eller, under inga som helst omständigheter kommer jag att göra det. Har jag tagit så här lång tid på mig att skriva kan det lika gärna ta lite längre tid.
Jag känner ingen stress över att avsluta, det verkar snarare som att andra är mer angelägna om att boken ska bli klar. Men jag känner ingen press.
Att avsluta boken har varit svårt, för att inte säga omöjligt hitintills, men tids nog kommer det att komma en våg, och ur den ska jag ställa mig upp, ruska på mig och utbrista "Javisst! Det är ju självklart! Så ska det vara!".
Kommentarer
Trackback
