Jag ska nog lyckas

Det finns något ganska jobbigt och besvärande över att sitta ensam i fikarummet på rasten. När alla intervjuer i ICA-kuriren är lästa, liksom alla Bob Hansson-sidor i alla Leva-tidningar, och när alla tidningar överhuvudtaget är sönderbläddrade i desperat sökande efter någonting, bara någonting, vad som helst, att fästa ögonen på.
     Att sova är inte att tänka på, för då kan man, om det kommer in någon fikasugen, ställas inför dilemmat "ska jag vakna och vara social eller fortsätta sova?". Och skulle jag somna skulle jag dessutom ha enorma problem med att "komma in i matchen" igen när rasten är slut.
     Sedan har jag inte den fräsigaste mobiltelefonen, så att surfa på nätet är inget alternativ. Dock går det ju att ringa - men vem ringer man, och varför? Vad ska man kallprata om i en halvtimme? Dyrt är det också.
     Så man sitter där, ensam. Efter dryga 10 minuter har också kaffet tagit slut, om man inte uppskattar det knappt ljummet, vilket jag inte gör. Så man sitter där, och utanför dörren och på andra sidan väggarna hörs barnskrik, barnskratt och barngråt emellanåt. Man reagerar instinktivt vid skrik och gråt, men kan ingenting göra. Man är ju på rast. Ensam.
     Tystnaden är ibland väldigt välbehövlig och rofylld - men ibland blir man bara så...rastlös. 
     Fast, jo. Det finns ju vissa saker man kan göra. Skriva en liten text om hur det är att sitta ensam på rast, till exempel.