Jag ska nog lyckas

Det kunde jag ju ha gett mig fan på. Att julhandeln skulle förvandlas till en shoppingrunda för moí. Men så härligt det var! Jag har inte varit ute på en sån här runda på hela hösten, så det var en förlösande känsla. Fast vissa affärer var jag tvungen att blunda för eller titta bort ifrån när jag gick förbi, annars hade jag inte kunnat hejda mig. Det jobbigaste jag vet är att se eller hitta någonting som jag verkligen vill ha, för att sedan inse att det inte kan bli så. Då blir jag så fruktansvärt förtvivlad att jag börjar spåna på idéer till perfekta bankrån.
     Men en julklapp blev det i alla fall. På bokhandeln. Där såg jag också någonting hjärtskärande. Fast ändå inte. Där satt nämligen en författare, redo att signera sin nya bok - men han satt så fruktansvärd ensam som det bara går att sitta. Lars Rambe hette han, och även fast jag aldrig hört talas om honom så måste han vara ganska känd eftersom att han fått signerings-stund.
     Men inte en jävla kråka fick han skriva. Jag var där inne i bokhandeln i vad som kändes en evighet, men kanske en kvart i alla fall, då jag inte kunde hitta den där satans avdelningen för bil-böcker - och den enda mänskliga kontakten han fick ta del av var en gammal tant på håll som säkert sa någonting rart till honom.
      Jag tyckte så synd om honom och försökte sätta mig in i hans situation. Det var en vidrig känsla. Jag skulle få sån panik om jag satt så där och ingen kom fram och ville få sin bok signerad. Jag tänkte nästan gå fram till honom och köpa en bokjävel bara för att han skulle få skriva lite. Men deckare är inte min grej.
      Jag hoppas dock att han är en stark person som inser att det inte är någonting personligt mot honom. Och vad vet jag, han kanske hade fått skriva som dåre ett par timmar tidigare?