Jag ska nog lyckas

Jag har inte tänkt på det, men det är riktiga monsterarbetsdagar jag jobbar. Inte sällan 9-10 timmar, och aldrig mindre än 8 timmar. Det är mycket för mig med mina mått mätt.
     Förr brukade jag tycka att det inte var så supersoft att jobba långa dagar - men nu bryr jag mig inte. Eller jag märker det inte. Dagarna bara går, och jag flyter med. Jag trivs som fisken i vattnet just nu.
     Kanske är det för att jag efter 5 år nu äntligen börjar hitta rätt i det här yrket. Jag är ju varken någon förskolelärare eller barnskötare - jag är ju en fucking jävla vikarie - men efter att ha varit vikarie i 5 år (från och till) på dagis...vad är man då?
     Jag vet inte, jag känner bara att jag har aldrig varit bättre, starkare och tryggare i denna roll än vad jag är nu. Som om jag inte har gjort någonting annat i livet. Och det har ju gått 5 år nu.
     5 år. Faktum är att jag varit där sedan dagiset startade. När jag tänker på alla barn som kommit och gått genom åren så inser jag vilken jävla resa det är. Jag tittar på gamla bilder från dagis och ser vilken plutt jag var då. Nu känner jag mig...större. Ja, stor. På riktigt. 5 år låter inte så mycket, men om jag tänker på mina senaste år, allt som hänt sedan 2005, så inser jag hur mycket jag utvecklats. Och fan vore väl annars, kanske? Men det är ändå märkligt på nåt sätt, att jag fortfarande är kvar.
     Det hade jag aldrig trott när jag blev, mer eller mindre, tvångskommenderad ut till Regnbågen den där fina septemberdagen 2005. Jag hade blivit skickad till kommunen av Mor, tror jag, som nybliven arbetssökande och jag hade väl egentligen bara tänkt gå dit och visa upp mig. Sedan började de babbla någonting om KPU (kommunal ungdoms praktik), och plötsligt stod man på en nystartad friluftsförskola ute vid Gersilla med en massa ungar runt benen, på ryggen och på axlarna.
      Jag älskade det direkt.
      Praktiken blev förlängd, praktiken blev till vikariat, vikariatet blev till långtidsvikariat, and the rest is history. Jag har varit bort några svängar - hösten 2008, våren 2009 och våren 2010 - men jag har alltid kommit tillbaka. Det bara blir så.
      Mycket har förändrats där ute. Från början var det bara en avdelning, nu är det tre under samlingsnamnet Björkliden, personal har kommit och gått, för tillfället är bara Gudrun kvar från starten, men trots det känns det som att kärnan är kvar. Det där fina där ute.
      Mmm, jag trivs där ute.