Nobody's right, nobody's wrong
Jag läser Marcus Birros senaste krönika i Expressen och blir lite ledsen, lite förbannad, lite glad.
Birro skriver:
"Det enda man med säkerhet kan slå fast är att människor som berusade gapar högt på nätterna om den stora romanen de jobbar på aldrig kommer skriva den."
Jag tar åt mig direkt. Som jag har gort det. Men jag säger så här: den blygsamhet och ödmjukhet man har inom sig när man är nykter - den existerar inte i ruset av alkohol. Man kanske känner att man har någonting stort på gång, och även fast det kanske inte är sant så är känslan ändå densamma - "jag har någonting stort på gång". Men man tänker "äsch, inte ska väl jag (lilla jag) komma här och säga såna saker, vad ska folk då tycka och tänka". När man sedan har starksaft inom sig så ändrar man tankesätt. Man tänker "fuck that" och sedan berättar man just vad man tänker: "jag har någonting stort på gång".
Birro skriver:
"En annan villfarelse är att inspiration är något som drabbar en, som en sorts god blixt från Gud som slår ner i skallen på oss som skriver böcker. Inspiration är i stället som en gruva man ideligen måste gräva i för att den inte ska slamma igen. Det enda sättet att få och förtjäna inspiration är genom att tålmodigt och disciplinerat sätta sig vid skrivbordet och faktiskt arbeta.
Jag tar åt mig direkt. Så många blixtar som har träffat mig. Jag tror att det där är från person till person. Vem kan säga att det enda rätta är att sätta sig vid ett skrivbord och bara skriva? Är det så, relativt, enkelt? Jag tror att alla har sitt sätt för att låta sig inspireras. Det är klart att det tar längre tid om man ska vänta på blixtar från Gud, och det är klart att om man har en deadline att passa så har man inget annat val än att sätta sig vid ett skrivbord och faktiskt skriva. Frågan är vilket som ger bäst resultat?
Birro skriver:
"För varje bok man ger ut finns det tre stycken som aldrig når bokdiskarna. Just nu är jag inne på fjärde versionen av romanen som kommer ut i höst. Mina möten med förlaget blir allt svettigare."
Detta gör mig glad. Det betyder att det jag har hållit på med är helt normalt.
Birro skriver:
"En författare som är något att ha är som folk är mest, bara kanske en aning mer känslig, vek, mottaglig."
Detta gör mig också glad, för jag håller med till 100 %, och det känns som att jag är helt rätt ute.
