Jag ska nog lyckas

1990 träffade jag en människa som skulle komma att bli en livskamrat, en broder, en soulmate, en bästa vän. Den människan var Kaggen.
    I år har vi känt varandra i 20 år - och jag minns allting. Det är nog ganska vanligt, vänner emellan, att man minns. Men om man är riktigt otroligt jävla fruktansvärt bra vänner så är det nog svårare, eftersom att man antagligen har upplevt så mycket tillsammans. Men jag minns allting.
    Jag minns första gången vi träffades, på hörnet av Ladugårdsvägen. Jag stod och tittade på när en ny familj flyttade in i huset bredvid, och fram till mig kom Kaggen och hans storasyster.
    Jag minns när Kaggen lurade mig och sa att de skulle flytta till Italien, och jag minns hur ledsen jag blev.
    Jag minns när han slog sönder Lillebrors innebandyklubba, och sedan var tvungen att gå hem för att "mamma hade lagat pannkakor".
    Vi gick på samma lekis, och hamnade sedan i samma klass på Västerskolan. Under resten av vår skolgång skulle vi sedan alltid gå i samma klass.
    Jag minns hur svartsjuk jag var när Kaggen lekte med någon annan än mig. Jag kunde smyga på dem och tycka synd om mig själv där jag stod på avstånd och betraktade deras lek.
    Vi började spela fotboll samtidigt, även fast Kaggen inte var med på första träningen. Han var på Äventyrspalatset i Eskilstuna. Av alla som spelade fotboll när vi var yngre så är det bara jag och Kaggen som fortfarande spelar. Fortfarande i samma lag.
     Vi började innebandy tillsammans, och hamnade i samma kedja. Den berömda Knatte-Fnatte-Tjatte-kedjan tillsammans med Jimmy Carlsson.
     Jag minns hur vi gick till Karlaskolan tillsammans. Alltid samma tid, kvart i åtta.
     Jag minns hur Kaggen kunde komma över till mig ibland, ledsen och chockad efter att någon i familjen varit arg på någon annan.
     Jag minns alla gånger vi kaxade med stans skejtare. Hur vi stod på håll och vrålade "JÄVLA POSERS!!". Jag minns hur vi blev jagade, både till fots och av mopeder. Jag minns hur vi sprang och gömde oss i någon buske, hur rädda, glada och nervösa vi var.
     Jag minns alla träd, alla kojor, vi lekte i.
     Jag var den första Kaggen ringde efter att han blivit av med "en grej".
     Jag minns det året vi lovade varandra att inte bråka en enda gång - och jag minns hur arga vi var på varandra den dagen. Hur Kaggen kastade en snöboll i nacken på mig, och hur jag nästan dödade honom för det.
     Jag minns alla discon vi sprungit hem ifrån, eftersom att vi var rädda för mörkret.
     När det var dags att välja gymnasielinje valde vi samma, även fast det var nära att det blev estet-linjen för Kaggen. Väl på gymnasiet gjorde vi alla grupparbeten tillsammans, och vi praktiserade även på samma arbetsplats. Vi hoppade av samma kurser och skolkade alltid samtidigt.
     Jag minns alla söndagskvällar på Folket hus i Köping. Medan Kaggens föräldrar höll buggkurser så sprang jag och Kaggen runt i kulisserna och härjade. Jag minns hur illa det luktade i rökrummet på nedervåningen, och jag minns hur vi stod och dreglade framför godisautomaten.
     Vi började dömma fotboll tillsammans, och när vi åkte runt i Västmanland som linjedomare så gjorde vi det 99% tillsammans.
     Jag minns hur vi avgudade och mimade till Backstreet boys. Alla turnéer och danser vi genomförde.
     Vi höll, och håller, på samma lag. Man United och Blåvitt i fotboll, och Djurgården och Philadelphia Flyers i hockey.
     Jag var där när Kaggen kysstes för första gången i sitt liv, på ett maskerad-disco i mellanstadiet, och jag var där när Kaggen gjorde en kullerbytta nerför trapporna på Harrys i Örebro.
     Jag minns den där kvällen vi var fulla för första gången i våra liv, hur Kaggen puttade ner mig på marken så att jag hittade en hundralapp.
     Jag minns allting. Alla somrar, alla vårar, alla vintrar, alla höstdagar.
     Vi har skrattat. Det finns ingen jag har skrattat så mycket med. Vi har bråkat. Det finns ingen jag har varit så osams med. Jag är den enda som har fått en käftsmäll av Kaggen. Flera gånger. Vi har ljugit för varandra, varit elaka, varit generösa, varit lojala. Vi har gjort allt. Det finns ingen som känner mig bättre, och det finns ingen annan jag berättat vissa saker för än Kaggen.
     Utan att ta varandra för givet så kan jag ändå inte tänka mig hur vi någonsin skulle kunna glida isär. Vi har alltid sagt att vi kommer att sitta där på ålderdomshemmet och säga snuskiga kommentarer om sjuksköterskorna och sätta käppar i hjulen på varandras rullatorer. Men man vet aldrig.
     Jag vet bara att jag är omätbart tacksam över en vän som Kaggen. Ibland får jag påminna mig själv om hur lyckligt lottad jag är, och har varit hela livet. Man måste vårda en sådan vänskap ömt.
     Ja, 20 år. Jag kan bara hoppas att vi precis har börjat.