"Ur cafébesökarens synvinkel" 3/8
"Jag har drömt så vackert nu den senaste tiden. I drömmen är jag den jag vill vara. I drömmen är hon min.
Att vakna känns så orättvist. Det är en förlust. Jag förlorar mot drömmen. Det blir en tvetydig känsla, jag är glad att jag drömmer men jag hatar att det bara är en dröm.
Jag undrar om jag är kapabel till att vara den jag är i drömmen, eller om jag är en konstruktion av mina egna drömmar. Hur som helst är den personen oemotståndlig. Inte perfekt, långt ifrån, men ändå omöjlig att motstå. Det är väl som så att det är naturligt för en kvinna att se felen hos en begåvad man och de goda sidorna hos idioten.
De säger att demoner är ångestframkallande, outhärdliga och livsfarliga. De säger att de hemsöker en. Hon är för evigt min demon.
Att undgå hennes ansikte när jag ligger med huvudet på kudden är som att sicksacka mellan snöflingor. Helt omöjligt. Och det är inget jag lider av.
En konstruktion av mina drömmar. Drömmer jag när jag är full? Det finns ingen som kan matcha min charm, mitt hjärta, min glöd, mitt allt när jag har bedövat hjärnan tillräckligt mycket för att jag ska kunna verka på egen hand. Jag tänker för mycket. Hjärnan hämmar mig, så jag måste göra mig av med den ibland när det verkligen gäller. Problemet är bara att jag aldrig vet när det verkligen gäller.
Jag har befruktat så det räcker och blir över - ändå känner jag mig som en övergiven blomma. En värsta sortens maskros. Är jag en blomma eller ogräs?
Det spelar egentligen ingen roll, för jag vet att jag är den sista av min sort. Kanske den enda. Jag är skratt när de andra ler. Jag är spännande när de andra redan har avslöjat sig. Jag är tårar när de andra känner att "saker och ting är för jävliga ändå". Jag är Madison Square Garden när de andra är Folkets Hus.
Och det bästa av allt är att jag varken drömmer eller är full. Inte längre. Jag sitter på ett café med en kaffe och inser att jag inte har någonting att be om ursäkt för. Jag äger världen och världen äger mig. Vi vore ingenting utan varandra. Jag inser att jag kan vara precis den jag vill vara. Och det gick precis lika snabbt som det tar luften att nå lungorna."
Att vakna känns så orättvist. Det är en förlust. Jag förlorar mot drömmen. Det blir en tvetydig känsla, jag är glad att jag drömmer men jag hatar att det bara är en dröm.
Jag undrar om jag är kapabel till att vara den jag är i drömmen, eller om jag är en konstruktion av mina egna drömmar. Hur som helst är den personen oemotståndlig. Inte perfekt, långt ifrån, men ändå omöjlig att motstå. Det är väl som så att det är naturligt för en kvinna att se felen hos en begåvad man och de goda sidorna hos idioten.
De säger att demoner är ångestframkallande, outhärdliga och livsfarliga. De säger att de hemsöker en. Hon är för evigt min demon.
Att undgå hennes ansikte när jag ligger med huvudet på kudden är som att sicksacka mellan snöflingor. Helt omöjligt. Och det är inget jag lider av.
En konstruktion av mina drömmar. Drömmer jag när jag är full? Det finns ingen som kan matcha min charm, mitt hjärta, min glöd, mitt allt när jag har bedövat hjärnan tillräckligt mycket för att jag ska kunna verka på egen hand. Jag tänker för mycket. Hjärnan hämmar mig, så jag måste göra mig av med den ibland när det verkligen gäller. Problemet är bara att jag aldrig vet när det verkligen gäller.
Jag har befruktat så det räcker och blir över - ändå känner jag mig som en övergiven blomma. En värsta sortens maskros. Är jag en blomma eller ogräs?
Det spelar egentligen ingen roll, för jag vet att jag är den sista av min sort. Kanske den enda. Jag är skratt när de andra ler. Jag är spännande när de andra redan har avslöjat sig. Jag är tårar när de andra känner att "saker och ting är för jävliga ändå". Jag är Madison Square Garden när de andra är Folkets Hus.
Och det bästa av allt är att jag varken drömmer eller är full. Inte längre. Jag sitter på ett café med en kaffe och inser att jag inte har någonting att be om ursäkt för. Jag äger världen och världen äger mig. Vi vore ingenting utan varandra. Jag inser att jag kan vara precis den jag vill vara. Och det gick precis lika snabbt som det tar luften att nå lungorna."
Kommentarer
Trackback
