Jag ska nog lyckas

"På ett plan. På väg bort från ingenting, på väg till någonting. Eller tvärtom.
     En tredje Jack Daniels i handen, och handen börjar sakteligen skaka mindre. Jag kan nästan kosta på mig ett leende. Den lilla flickan brevid mig ritar, sjunger, skrattar och hoppar om vartannat. Hennes glädje och lugn smittar av sig på mig. Det var länge sedan jag var i närheten av en sådan sorts livsglädje som bara ett litet barn kan utstråla. Jag skulle vilja inleda en diskussion med den lilla flickan, men inser snabbt att alkoholen i blodet kombinerat med min känslomässiga status nog skulle släcka ljuset som brinner inom henne. Som så många gånger förr blir jag ensam med mina tankar.
     Datorn vilar tryggt i mitt knä. Jag skriver, mest för att skriva, men tankarna spretar åt alla håll. Bättre att luta sig bakåt och vila en stund.
     I flygplanets högtalare börjar introt i Toto's låt Rosanna att pumpa. Jag har alltid gillat den låten.

"All I wanna do when I wake up in the morning is see your eyes, Rosanna, Rosanna.
I never thought that a girl like you could ever care for me, Rosanna."

Jag börjar tänka på det jag flyr ifrån och det jag flyr till. Jag står inför ett slags ofrivilligt vägskäl i livet, där skillnaden mellan himmel och helvete kan vara förenat med en ynka liten handling.
     Jag tror jag älskar henne. Jag gör det. Men vad vet jag om att det? Jag har aldrig älskat någon annan på det sättet, så vad vet jag om sånt? Vad vet jag om att älska någon?
     Det är samtidigt inte så enkelt som på liv och död. Om jag inte hör från henne så börjar jag glömma bort hur hon ser ut. Jag får svårt att se hennes ansikte, och måste istället plocka fram minnen från en annan tid. Det kan gå så långt att jag glömmer bort att jag älskar henne. Det blir som att "Javisst ja, jag är ju kär!". När det har gått tillräckligt lång tid så tänker jag att det kanske inte är någonting ändå.
      Men så kommer det någonting. Som en påminnelse till hjärtat. Ett telefonsamtal, ett meddelande, en röst i natten som gör att alla känslorna kommer tillbaka som en frontalkrock. Jag måste nästan ducka för att inte krossas av känslostormen. Och så älskar jag henne igen.

"All I wanna do in the middle of the evening is hold you tight, Rosanna, Rosanna.
I didn't know you were looking for more than I could ever be."

Det är inte ett optimalt förhållande. Speciellt inte för ett förhållande som inte ens är ett förhållande. Kanske var det därför det var så lätt att ta detta svåra beslut? Jag kan inte sitta och vänta på att ingenting ska hända. Jag kan inte sitta och vänta på ingenting. Inte längre. Ingenting är aldrig någonting, och någonting måste hända.
      Det är egentligen ganska enkelt. Vill hon någonting så vet hon var jag finns, och vill hon ingenting så vet hon att jag inte är i närheten av henne.
      Kanske är jag en fegis som drar, kanske är jag en hjälte som inte stannar kvar? Men jag vill inte anstränga mig till döds för att vinna. Det ska inte behöva vara så. Om det är så svårt så är det antagligen inte rätt. Jag menar inte att kärlek ska vara lätt, men magkänslan säger att om man ska behöva kämpa till sista andetaget för någonting som inte är en garanterad seger då ska det också kunna vara värt förlusten.

"All I wanna take is a night you'll never ever have to compromise, Rosanna, Rosanna.
I never thought that losing you could ever hurt so bad."

Den lilla flickan bredvid mig har somnat. Glädjen tog tillslut henns sista krafter. Det kanske är därför jag är så pigg.
      Jag känner mig mer upprymd ju mer flygresan närmar sig sitt slut. Jag älskar nog henne, det gör jag nog. Men jag kan inte tillåta henne att vara mitt sista andetag. Inte så länge hon låter mig älska själv.
      Plötsligt plingar det till i inkorgen på datorn.